Centerpartiets trilemma – självförnekelse, självbevarelse eller självutplåning

Under de närmaste åtta till tio dagarna står Centerpartiet inför ett av sina jobbigaste beslut någonsin. De har fortfarande tre valmöjligheter, men om cirka en och en halv vecka krymper alternativen till två.

Efter att Elisabeth Thand Ringqvist röstats ner imorgon får Ulf Kristersson ett sonderingsuppdrag, som kommer att avslutas med en omröstning. Om Centerpartiet röstar nej till Kristersson kommer talmannen med allra största sannolikhet att ge ett nytt sonderingsuppdrag till Magdalena Andersson, som sedan ska avslutas med en fjärde och sista omröstning. Om även hon röstas ner blir det ett extra riksdagsval i början av nästa år.

Jaha? Det här har väl varit alternativen hela tiden, tänker du nu, men det är inte riktigt så enkelt. Omröstningarna och ordningen på dessa spelar roll.

Även om Centerpartiet fortfarande envist hoppas att Vänsterpartiet ska släppa kravet på att sitta i regering så borde det vara glasklart för alla vid det här laget att de inte kommer att göra det. Dessutom – eftersom Magdalena Andersson hamnar i den sista omröstningen – har Centerpartiet minimalt med förhandlingsutrymme. Socialdemokraterna kommer inte att våga chansa på att Vänsterpartiet släpper sina krav, utan kommer istället att hoppas att Centerpartiet gör det. Magdalena Andersson kommer i sin omröstning lägga fram ett förslag om en fyrpartiregering bestående av S, V, MP och C, alternativt en trepartiregering bestående av S, V och MP och hoppas att Centerpartiet släpper fram Andersson för att undvika ett extra val.

Om Andersson istället hade satts upp i tredje omröstningen hade Centerpartiet haft ett större förhandlingsutrymme vad gäller både regeringens sammansättning och det politiska innehållet, eftersom de då hade haft kvar sin livlina – högeralternativet. Det hade varit något helt annat än att behöva välja mellan ett extraval och precis vad som helst som Magdalena Andersson lägger fram för omröstning.

Det enda sättet för Centerpartiet att slippa ett sådant scenario är att de använder sin livlina nu under de närmaste tio dagarna, medan den fortfarande finns kvar. Den försvinner i samma stund som Kristersson röstas ner.

Vad kostar ett brutet löfte?

Nu kanske du ifrågasätter att Centerpartiet skulle svika sina väljare och släppa fram en högerregering som är beroende av Sverigedemokraterna, men det är inte så enkelt. Rent krasst kommer Centerpartiet att behöva svika sina väljare hur de än gör. De har lovat att inte regeringssamarbeta med vare sig V eller SD, men skillnaden mellan att bryta dessa löften är stor.

Om de väljer att bryta löftet om Vänsterpartiet riskerar de fyra år av kaos, osäkerhet, tjafs och en ekonomipolitik som krossar landet, för att sedan straffas av väljarna i valet 2030.

Om de istället bryter löftet om Sverigedemokraterna kan de få fyra år av betydligt större politisk stabilitet, få igenom det mesta av sin egen politik, trygga fortsatt tillväxt och bidra till att hålla Sverige stabilt och säkert. När valet 2030 kommer har väljarna under fyra år kunnat se och konstatera att det fungerar utmärkt att styra tillsammans med Sverigedemokraterna. Istället för att straffas för sitt brutna löfte skulle Centerpartiet då kunna belönas av väljarna, precis så som blev fallet för Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna.

Det finns förstås en risk att Centerpartiet tappar några riksdagsledamöter som istället blir politiska vildar om partiet bryter något av sina löften, men även här skiljer sig alternativen åt. Mandatmässigt har de råd med sådana avhopp om de ansluter till Tidösamarbetet, men inte om de hoppar i säng med Vänsterpartiet.

Alternativet ”extraval” bör i alla händelser vara det minst attraktiva för Centerpartiet. De riskerar att rasa ner under riksdagsspärren. Inte permanent nödvändigtvis, men just i extravalet, vilket skulle göra att de står utanför riksdagen i nästan en hel mandatperiod.

Det finns flera skäl till detta. Dels för att ett extraval naturligt skulle kunna göra att fler dras till de stora, statsbärande partierna, dels för att en del väljare skulle skylla kaoset på C och straffa dem genom att flytta sin röst, men det kanske främsta skälet är att centerväljarna skulle känna sig manade att göra ett aktivt val mellan Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna och därför lägga sin röst på antingen Socialdemokraterna eller Liberalerna. Väldigt få skulle våga chansa en gång till på att det skulle gå att få till en mittenregering och ingen skulle vilja bidra till en upprepning av den låsning vi ser idag.

Med allt jag skrivit ovan borde det för de flesta framstå som att det minst dåliga alternativet för C är att släppa fram Kristersson på ett eller annat sätt. Antingen aktivt genom att själva ingå i någon form av regeringskonstellation, eller passivt genom att släppa fram en regering bestående av de fyra Tidöpartierna och sedan gå i opposition och låta den nya Tidöregeringen ta sig igenom mandatperioden på så kallade ”hoppande majoriteter” där de ibland får stöd av Centerpartiet och ibland av Socialdemokraterna. Tacksamt nog så håller C och S ofta med Tidöpartierna i helt olika frågor, så tillsammans täcker de upp ett hyfsat brett stöd för Tidöpartiernas politik.

Hög tid att rycka beröringsplåstret

Att det här ens är en diskussion handlar ju trots allt egentligen om beröringsskräck, mobbning och sandlådefasoner. Centerpartiet vägrar samarbeta med Sverigedemokraterna trots att C och SD står närmare varandra sakpolitiskt än vad C och S gör. Om man tittar på hur C röstat i riksdagen så håller de oftare med och röstar med SD än S. Tidösidan består dessutom till tre fjärdedelar av Centerpartiets gamla Alliansvänner och Moderaterna har redan före valet lovat C att de kommer att få igenom det mesta av sin politik om de byter sida.

Att det trots allt ovanstående överhuvudtaget finns en chans att Centerpartiet skulle välja en regering som innebär att de måste acceptera Vänsterpartiet, islamistsympatisörer, antisemiter, inkuppade klanföreträdare och förödande vänsterpolitik är häpnadsväckande. Allt detta på grund av den beröringsskräck, mobbning och utfrysning som tillåtits pågå i riksdagen i 16 år nu.

Ingen annanstans i samhället är den här typen av mobbning och utfrysning accepterad. Det är bara bland politiker – de människor som ska fungera som företrädare, förebilder och normsättande lagstiftare och beslutsfattare.

Visste du att det från början var så illa att en del företrädare för andra partier vägrade vistas i samma lokaler som Sverigedemokrater? Att vissa krävde att få en egen kopiator för att de inte kunde använda en kopiator som Sverigedemokrater rört vid? Samma personer stod sedan i kammaren och predikade om allas lika värde och gick hem till sina barn om kvällen och talade sig varma om hur hemskt och fel det är med mobbning och att barnen måste vara kompis med alla de andra barnen på förskolan.

Visst har det blivit bättre med tiden. De flesta partier som är överens med SD i sakpolitiska frågor har tack och lov lämnat mobbningsperioden bakom sig (och ser ut att ha blivit rikligt belönade för detta av väljarna i årets val). Men beröringsskräcken finns tyvärr kvar hos vissa och just nu styr den (som så många gånger förr) över regeringsbildningen och Sveriges framtid. Trots att svenska folket så tydligt röstat för en ickesocialistisk politik i 20 år i sträck, så har vi under åtta av de 20 åren påtvingats en vänsterregering bara på grund av den här beröringsskräcken.

Jag vill därför avsluta med en vädjande uppmaning till Centerpartiet:

Låt inte beröringsskräcken avgöra om vi ska kasta tillbaka Sverige i det katastrofläge vi lämnade 2022, eller om vi ska fortsätta framåt. Ryck av det där beröringsplåstret nu och hitta tillbaka hem till rätt sida av politiken.

Beckah Brandin, politisk åsiktsentreprenör