Det finns en återkommande politisk logik i Sverige. Vänstern kräver mer pengar till sina institutioner. Ledarsidor, kulturredaktioner och medieprofiler varnar för demokratins undergång om inte, i detta fall, SVT och Sveriges Radio får större resurser. Moderater och kristdemokrater muttrar lite försiktigt om effektiviseringar och prioriteringar. Sedan kapitulerar de. Och så kommer pengarna.

Under tisdagen presenterade regeringen ett förslag om att kompensera SVT och Sveriges Radio för de ökade kostnader som uppstått sedan TV4 lämnat marknätet tidigare i år. SVT har begärt 382 miljoner kronor och Sveriges Radio 82 miljoner kronor för åren 2026 och 2027. Regeringen skickar nu olika alternativ på remiss där staten kan komma att täcka upp till hela kostnadsökningen.

Argumentet är att marknätet är viktigt för Sveriges beredskap och totalförsvar. Det är ett legitimt resonemang. Men det förändrar inte att det går att kräva att SVT och SR hushållar med de pengar de har.

När det gäller public service finns det i praktiken ingen borgerlig opposition kvar. Moderaterna och Kristdemokraterna vet mycket väl hur stora delar av deras egna väljare ser på SVT och Sveriges Radio. Förtroendet för public service är betydligt lägre bland konservativa väljare än bland vänsterväljare. Debatterna om partiskhet, vinklade urval och journalistiska perspektiv har pågått i åratal. Ändå blir slutsatsen alltid densamma. Mer pengar, längre sändningstillstånd och starkare ekonomiska garantier.

Det handlar inte längre om ideologi. Det handlar om konfliktvilja. Det vill säga avsaknaden av konfliktvilja.

Borgerligheten vill inte utmana institutioner som arbetar för socialdemokratin och vänstern när desamma hotar med att göra politiskt motstånd. Man vill inte ta strid med kulturredaktionerna, mediecheferna eller den opinionsbildande klassen i Stockholm. Kostnaden för konflikt upplevs som större än kostnaden för reträtt.

Därför blir resultatet alltid detsamma. Vänstern kräver. Borgerligheten protesterar försiktigt. Sedan får vänstern vad den vill ha ändå.

Det är också därför så många väljare upplever att Sverigedemokraterna betyder något medan andra partier administrerar vänsterns samhälle. Många moderata väljare vet redan detta. De har sett migrationspolitiken. De har sett kriminalpolitiken. De har sett energipolitiken.

Och nu ser de samma sak ännu en gång i mediepolitiken. Moderaterna och Kristdemokraterna kommer alltid att gå med på vänsterns krav till slut. Inte för att de måste utan för att de vill undvika konfrontation. Det är bara Sverigedemokraterna som kunnat pressa borgerligheten till att genomföra politik som borgerliga väljare och vanliga socialdemokratiska arbetare vill ha.

Dagens kapitulation från borgerligheten handlar om ifall det ska finnas ett motstånd mot det vänsterliberala etablissemanget. Ett Sverige där vänstern formulerar kraven och borgerligheten administrerar dem. Eller ett Sverige där någon faktiskt är beredd att säga nej.

Inför valet 2026 är det en skillnad som blir allt svårare för väljarna att bortse från. Bara genom att Sverigedemokraterna växer kan vi få tillbaka vårt Sverige.