John-Henry Keenan: Ingen motsättning mellan nationellt intresse och en civilisatorisk allians

När Marco Rubio tillträdde som utrikesminister introducerade hans departement ett nytt paradigm för relationerna mellan USA och Europa: en civilisatorisk allians. Rubio och hans medarbetare har konsekvent försökt påminna Europa om att vår relation inte bara bygger på handelsavtal och försvarsöverenskommelser, utan ytterst på en gemensam västerländsk antropologi och historia.

I sitt budskap den 4 juli skrev Rubio:

[Amerikas] frön såddes av Atens filosofer, Roms kejserliga storhet, medeltidens kristenhet med dess munkar och kungar – århundraden av europeisk upptäcktsiver, vetenskap, tro och rastlös ambition som till slut befriades från varje begränsning på den gränslösa amerikanska nybyggargränsen. Amerika var en hel civilisations öde.

Dessa inviter, som ibland välkomnas av europeiska medborgare som får bära den civilisatoriska nedgångens konsekvenser, har i traditionella diplomatiska kretsar mötts av reaktioner som sträcker sig från ambivalens till indignation. Europas eliter är ovilliga att erkänna att de har en civilisation att bevara, och om de gör det talar de om den med förakt.

I stället för att ta frågan rakt upp och ned har den vanligaste reaktionen varit att anklaga USA för framfusighet och bristande uppriktighet. Kritiker hånar oss för att vi talar om civilisatoriska allianser samtidigt som vi utan ursäkter driver en ”America First”-politik. Denna skenbara motsättning bygger på tre felaktiga antaganden.

Det första är okunskap om själva den västerländska tradition som amerikanerna vill återuppliva, där plikten mot det egna landet bara står tillbaka för plikten mot Gud. Denna visdom fördes vidare från Cicero till Augustinus och Thomas av Aquino, som lärde att ”liksom det tillhör religionen att vörda Gud, tillhör det fromheten, i andra hand, att vörda (cultum) sina föräldrar och sitt land”.

Patriotismens plikt härrör från den livets gåva som vi har fått av vissa människor i en viss nation. Den som inte ser någon betydelse i sitt nationella ursprung kan naturligtvis inte heller se någon plikt som följer av det.

Men sanningen är att även nationer som delar en gemensam civilisation är helt fria – och faktiskt skyldiga – att vara patriotiska och att tillvarata sina egna intressen för sina medborgares skull. Att arbeta för att bevara en gemensam civilisation är precis det som hjälper dem att förstå vad ett rättmätigt tillvaratagande av det egna intresset innebär, eller det som Tocqueville kallar ett ”välförstått egenintresse”.

En företagare som blir utmanövrerad på marknaden invänder exempelvis aldrig mot att konkurrenterna försöker skapa välstånd åt sig själva. Han invänder bara om de fuskar för att uppnå det. Så är det också med nationer. Detta gäller i än högre grad för den civilisation som gav oss Aquino och Tocqueville, parlament och kongress.

För det andra har dessa västerländska civilisationsmekanismer gått förlorade för dagens européer eftersom de har avsagt sig både individuell och nationell suveränitet. De fruktar individuellt agerande som sker utan kollektiv konsensus.

Detta är naturligtvis att missförstå både konsensus och individen, eftersom genuin konsensus endast kan uppstå genom fria individers samtycke. Men att bidra till en konsensus är långt ifrån den enda suveräna makt som individer besitter.

Det finns en mängd saker som individer kan besluta om på egen hand utan att behöva någon annans tillstånd. Summan av dessa val utgör den moraliska karaktären och i själva verket också suveräniteten. Att begränsa dem är att förstöra möjligheten till den moraliska storhet och dygd som västvärlden står för. Vad som gäller för individer gäller också för nationer.

Europas nationer har i stor utsträckning överlämnat sin suveränitet till EU, som uppträder som en nation men inte tar ansvar för sina handlingar. De som sitter i Bryssel hävdar att de bara följer den europeiska konsensus som de nationella regeringarna står bakom – samtidigt som dessa ledare själva inte tar ansvar utan plikttroget följer EU:s beslut.

För människor inom ett system som bygger på ett gemensamt avsägande av ansvar blir synen på amerikaner som låter ja vara ja och nej vara nej en samvetslös störning av den globala ordningen – och, om de europeiska medlemsstaterna skulle komma på samma idé, ett hot mot deras egen anställningstrygghet.

För det tredje tillämpas avsägandet av suveränitet inte lika på alla. Den verkliga invändningen gäller inte så mycket något nationellt egenintresse som hävdandet av amerikanskt nationellt egenintresse. Om Ghana eller Paraguay reste sig i FN och hänvisade till sina nationella intressen skulle alla hummande instämmande.

Det är bara starka nationer som inte förväntas tillvarata sina egna intressen, och eftersom USA är den starkaste nationen förväntas vi sätta andras intressen framför våra egna. Denna moraliska hierarki är ett av de tydligaste symptomen på hur mycket de globalistiska institutionerna har fångats och förvridits av radikala ”tredje världen”-idéer.

Men även denna kritik bygger på en annan falsk premiss: att amerikanska nationella intressen i sig står i motsättning till andras välfärd. I praktiken är det ofta tvärtom.

USA må vara välmående, men vi har också miljontals fattiga människor som lever här – så många att vi använder omkring 25 procent av vår betydande budget för deras påstådda välfärd. USA är också djupt engagerat i global välfärd.

Vi avvecklade dysfunktionella institutioner som USAID just för att styra om pengar från woke-nonsens till verkliga behov. Så sent som nyligen ledde utrikesminister Rubio arbetet med att ge 100 miljoner dollar i direkt stöd till det kubanska folket. Slutligen går ytterligare 15 procent av USA:s utgifter till att bevara den längsta perioden av storskalig fred sedan Roms fall, vilket gör det möjligt för miljarder människor som annars skulle vara utsatta att leva i relativ säkerhet.

Att skilja USA:s intressen från fattiga och marginaliserade människors intressen är därför minst sagt tveksamt.

Men på ett djupare plan är påståendet att starka nationer inte har något legitimt egenintresse en farlig absurditet. Ändå sitter denna föreställning djupt i de västerländska eliternas medvetande.

De misstror inte den självstyrande individen i princip, utan bara dem som är bra på att styra sig själva. Ju svagare, elakare och mer föraktliga människor är, desto större frihet ger de dem – särskilt gentemot dem som av naturen är starkare.

Det är denna logik som har gett våldtäktsgäng bestående av migranter ett rättsligt skydd i Storbritannien och gjort invändningar mot dem till något otillåtet. Det är denna logik som ligger bakom att människor får eller nekas jobb och bidrag beroende på ras och status som offer.

Samma logik kräver att USA underkastar sig tyranniska institutioner som Internationella brottmålsdomstolen – en institution som inte ens skulle kunna existera utan den fred och säkerhet som Pax Americana har skapat.

Det är svårt att exakt fastställa varifrån dessa omvända värderingar kommer. Många har föreslagit att de härrör från en förvridning av den kristna barmhärtigheten. Det kan stämma, även om jag tvekar inför att skylla på ens en förvridning av en teologisk dygd. Snarare verkar en av de sju dödssynderna vara en mer sannolik skyldig: förtvivlan.

Många på vänsterkanten anser att västvärlden aldrig har erbjudit mänskligheten något annat än förtryck och att den nu erbjuder ett enormt förråd av orättmätigt förvärvade tillgångar, som endast duger att fördelas och upplösas. På ett grundläggande plan har västerländska nationer ingen rätt att tillvarata sina egna intressen, eftersom de inte har någon rätt att existera.

USA håller inte med.

Mänsklighetens bästa hopp finns inte i västvärldens grav. Det finns här, där den västerländska civilisationens låga har brunnit i 250 år. Vi tänker hålla den brinnande – både för vår egen skull och för världens.

John-Henry Keenan

Ägare till Archetype Media, ett konservativt företag inom digital kommunikation baserat i Washington, D.C.