Tove Lifvendahl efterlyser mer nyanser om hijaben. Men när analys blir viktigare än handling hamnar de mest utsatta i skymundan. Jämställdhet har aldrig uppnåtts genom passivitet. Sverige måste våga välja tydlighet framför intellektuell tvekan, skriver Josefin Utas.

Nyligen skrev Tove Lifvendahl en ledartext i SvD med rubriken Flickorna förlorar på svartvit slöjdebatt. 

Texten illustrerar en tendens som gjort västvärlden passiv, för att inte säga paralyserad. Det viktigaste är inte att försöka lösa eller hantera problem, utan att vara ”nyanserad”. Konkreta frågor smulas sönder av teoretisering och intellektuella analyser och landar i ingenting, inga slutsatser eller handling. Det är som om analysen i sig på ett magiskt sätt kunde lösa något, ”har man analyserat är man klar!” 

Och underförstått: den simpla och ointellektuella ”pöbeln” som finns där ute i landet, som vill och vågar ta ställning, antas inte förstå att det finns flera perspektiv på frågor eller att de är komplexa. 

Det gör de faktiskt, men framför allt vet de att utan handling blir inte verkligheten annorlunda. De vet att människor inte lever sina liv bland bokstäverna på ledarsidorna i tidningarna, utan i den riktiga världen. 

Lifvendahl fick en replik från Maria Rashidi, som själv blivit utsatt för en syraattack som gav henne omfattande skador i ansiktet. Men Lifvendahl viftade bort den genom att i sitt svar upprepa samma resonemang igen. 

Det är som ett hån mot Rashidi och andra utsatta kvinnor och flickor att ta parti för dem som bär detta plagg frivilligt, vilket är det man i praktiken gör när ”nyansering” och analys blir det viktigaste. I Sverige borde vi ta fasta på de tvingade och förtryckta kvinnornas syn och då är passivitet inte ett alternativ. 

Frågan är verkligen inte så svår som vissa försöker göra den. Frihet och jämställdhet är inte gratis. Sverige har blivit ett av världens mest jämlika och trygga länder genom uppoffringar som har behövt göras för andra. Här måste kvinnofrid respekteras, man får inte aga sina barn – även om det skulle ingå i någons kultur eller religion. 

I frågan om hijab måste vi göra så som Ebba Busch (KD) klokt konstaterade i en intervju i SvD under Almedalsveckan: Vi måste börja vara tydliga med att i Sverige har vi inte hijab. För att etablera det som en ny norm.

Budskapet borde vara att om man vill bli en del av samhällsgemenskapen och stödja frihet för alla, så avstår man ett plagg som används för förtryck av andra kvinnor och flickor. Detta riktar sig både till de kvinnor som vill bära plagget själva och de som tycker att andra bör göra det. Som komplement kan vi sedan diskutera vilka politiska åtgärder som skulle kunna förstärka de normbildande signalerna, exempelvis hijabfri skola. 

Det här handlar inte om elakhet, utan om att visa omsorg om dem som drabbas av den kultur och normsystem i vilken hijaben används för att förtrycka flickor och kvinnor. 

De som lever under förtryck behöver inte fler nyanser i samhällsdebatten, utan fler som vågar ta ställning. 

Vi måste stå upp för vårt samhällsbygge och normer. Alla som vill leva i vårt land och ta del av de landvinningar vi gjort och de fördelar som finns, måste också förväntas bidra till det.  

När hijaben någon gång i framtiden inte längre påtvingas någon och inte har någon koppling till normer eller kultur i världen där kvinnor är underordnade, då kan vi se det som vilket neutralt plagg som helst. Tills dess behöver vi förhålla oss till hur verkligheten ser ut och inte vika undan. 

Josefin Utas, ingenjör och samhällsdebattör