Avrättningen av Birgitte Bonnesen

Jan Söderqvist börjar sin nya bok om Bonnesenaffären (Avrättad: Swedbank, myndigheterna och mediemobben, 2025) med ett skämt. Men precis som skandalen i övrigt så är det ett deprimerande skämt:

Två jurister är ute och promenerar, och den ene berättar för den andre att han är sliten eftersom hans granne stämt honom på hundratusen kronor för att hans hund har förstört grannens trädgård och tuggat i sig dennes cykeldäck. Juristen valde att acceptera en förlikning på femtiotusen. ”Jag visste inte att du hade någon hund”, säger juristkollegan. ”Det har jag inte heller”, suckar den olycklige. ”Men du vet ju hur rättssystemet fungerar i det här landet”. 

Den danskfödda Birgitte Bonnesen är verklighetens motsvarighet till den olycklige juristen, vars icke-existerande hund har begått fasliga brott i Baltikum. Som vd för Swedbank ska hon ha tittat åt andra hållet medan ryska oligarker tvättade blodspengar i Joakim von Anka-format. Blodet ska bland annat ha kommit från den marterade ryske antikorruptionskämpen Sergej Magnitskij.

Idag vet vi, skriver Jan Söderqvist, att detta inte stämmer. Det fanns ingen hund. Det fanns ingen penningtvätt. Men ändå har Bonnesen nu dömts till femton månaders fängelse för grovt svindleri. Hur kan detta ske i rättsstaten Sverige?

Bonnesenaffären är en komplicerad härva som fick sin början i februari 2019 i och med att SVT:s Uppdrag Granskning under ledning av journalisterna Joachim Dyfvermark och Axel Gordh Humlesjö anklagade Swedbank för penningtvätt. Än är affären inte avslutad, och lär fortsätta upp i Högsta domstol. 

Bonnesenaffären består egentligen av tre separata men sammankopplade skandaler. Härav undertiteln på Söderqvists bok: ”Swedbank, myndigheterna och mediemobben”. De tre skandalerna bildar en perfekt storm över Birgitte Bonnesens huvud.

Söderqvist börjar sin berättelse med det skattefinansierade SVT:s Uppdrag gransknings insatser. Här påbörjades drevet när man fick tag i en lista över misstänkta företag som Swedbank haft kontakt med i Baltikum. Denna lista var då flera år gammal, och i samtliga fall hade Swedbank hanterat den misstänkta penningtvätten korrekt. Jan Söderqvist tvekar om huruvida Uppdrag gransknings journalister inte insåg detta, eller inte brydde sig. Men drevet gick, och hundratals journalister och dussintals mediaorganisationer hoppade på med lika mycket entusiasm som okunnighet. I flera år nu har de ansvariga för drevet upprepat olika versioner av sina anklagelser, bland annat i två böcker.

Söderqvist fortsätter med hur Swedbank hanterade drevet, och den palatskupp som skedde mot vd Birgitte Bonnesen. På Swedbank visste man att penningtvättsanklagelserna var falska, men man valde ändå att kapitulera. Bonnesen och Swedbanks gamla styrelse sparkades. Före detta statsminister Göran Persson blev ny styrelseordförande för Swedbank. Men för att stärka sin nya bankregims position var det viktigt att framställa sig som en antikorruptionskämpe av rang, trots att det inte fanns någon korruption att bekämpa. Man behövde en syndabock. 

Persson valde därför att dra in Bonnesens avgångsvederlag. Han valde också att acceptera de hissnande sanktioner på fyra miljarder som Finansinspektionen dömde ut till Swedbank, grundat på Uppdrag gransknings reportage. Det är lätt att vara generös med andras pengar. Särskilt om man därmed framstår som hederlig, och ens företrädare som en skurk.

Den sista och ännu inte avslutade skandalen rör myndigheterna, främst i form av Ekobrottsmyndigheten och dess chefsåklagare Thomas Langrot. Här valde man precis som Finansinspektionen att agera på Uppdrag gransknings felaktigheter. Birgitte Bonnesen åtalades för grovt svindleri och röjande av insiderinformation. 

Anklagelsen om grovt svindleri byggde på att Bonnesen några månader innan Uppdrag gransknings reportage hade kommenterat liknande (men mer välgrundade) anklagelser mot Danske bank med att Swedbank inte hade några lik i garderoben, att man hade bättre rutiner, och att man dessutom var en bank med en helt annan verksamhetsform. Detta stämde. Men enligt åklagaren var syftet med dessa helt korrekta påståenden att vilseleda marknaden genom att övertyga den att Swedbank inte sysslade med penningtvätt. Vilket man – återigen – ju faktiskt inte gjorde. 

I tingsrätten skakade man bara åt huvudet åt samtliga anklagelser, till vilket Söderqvist nickar belåtet. Men i hovrätten dömdes Bonnesen i fjol för grovt svindleri till femton månaders fängelse. Inte för att något hon sa var falskt utan för det sätt på vilket ”journalistkåren uppfattade hennes budskap” – som det står i domen. Eller – kan man undra – hur journalistkåren låtsades uppfatta hennes budskap.

Det ligger något ofattbart över hela domen. Vi svenskar har fortfarande en stark tilltro till rättsväsendet, och om det kritiseras är det oftast för dess överdrivna försiktighet. Kan det gå till så här i Sverige – verkligen? Jan Söderqvist visar med all önskvärd tydlighet att så är fallet, med citat från den sjuttio-sidiga domen där hovrätten förklarar sitt resonemang.

Ett misstag som Söderqvist framställer som kritiskt är att rätten tolkat transaktioner som Swedbanks datorsystem flaggat som misstänkt penningtvätt som goda skäl för Bonnesen att tro att det pågått verklig penningtvätt – detta trots att de misstänkta transaktionerna hanterats korrekt. Det betyder att hovrätten från ”Swedbank gjorde många penningtvättskontroller” dragit felslutet att ”Bonnesen trodde att Swedbank hade problem med penningtvätt”, när den motsatta slutsatsen borde ligga närmare till hands. Detta används för att belägga Bonnesen med lögn och marknadsmanipulation. 

Bonnesenaffären är ett utmärkt exempel på hur det så kallade ”klägget” fungerar. Alltså det kotteri inom media, myndigheter, rättsväsende och politik som styr vårt land. ”Den djupa staten”, för att använda det amerikanska uttrycket. Jan Söderqvists vrede lyser igenom. 

Ett par reportrar på Uppdrag granskning kunde genom sina kontakter mobilisera svensk media. Drevet blev en lavin som bara växte i styrka och slutligen blev så stort att man inte längre kunde hålla koll på vem som sa vad, och man därför kunde börja använda varandra som källor till alltmer fantastiska uttalanden. ”Vi kan inte alla ha fel”, verkar man ha resonerat, ”och om vi har det så är det ändå ingen som vågar säga emot”.  Det spelar ingen roll vad som är sant, bara vad tillräckligt många tillräckligt viktiga tycker.

Drevet tillät Göran Persson och hans kumpaner (ofta gamla socialdemokrater) att kapa Swedbank. Finansinspektionen, Ekobrottsmyndigheten och slutligen Hovrätten drogs med. Aktievärden på miljarder förångades och försvann. Uppdrag granskning fick stora journalistpriset för Årets avslöjande. Birgitte Bonnesens liv förstördes, hon förlorade sitt jobb, blev socialt avrättad och hon hotas nu av fängelse. Jan Söderqvist beskriver lögnlavinens i all dess kraft.  

Det finns ytterligare en fjärde skandal jag lite snabbt vill ta upp. Den är långt mindre än de tre jag precis har diskuterat, men ändå viktig som exempel på kläggets makt. Detta är att Jan Söderqvists bok refuserades av hans ursprungliga förlag, det ironiskt namngivna ”Fri tanke”. Detta trots att förlaget betalat ut förskott på boken. Skälen som framfördes var högst svävande, men det framgår att förlaget tyckte att Söderqvist var lite väl hård, särskilt mot journalisterna på Uppdrag granskning. 

Själv anser jag att Söderqvist visar stor återhållsamhet, och är precis så hård som motiverat av de bevis och argument han presenterar.  

Jakob Sjölander