Carl Eos: De vill att jag ska vara död

Svenska våldsbejakande reaktioner rörande mordet på den amerikanska opinionsbildaren Charlie Kirk är lätta att hitta för den som vill.

”Snubben var white supremacist, knappast någon att sörja” skriver en spårbar användare på X. ”Carl-Oscar [sic!] Bohlin next!” svarar en annan lika spårbar person. 

Svenska politiska användare av sociala medier härmade amerikanska motsvarigheter och började sprida filmer och artiklar där Kirk har åsikter som de inte gillar. Det blev snabbt tydligt att en person som tycker fel inte ska kunna räkna med att slippa bli skjuten. I nästan vilket kommentarsfält eller vilken större tråd som helst finns personer som skriver att de är glada att Kirk är död.

Författaren Stephen King fick gå ut och be om ursäkt för att han påstått att Charlie Kirk ville stena ihjäl homosexuella. Det var ju bra att han bad om ursäkt, men hur får man ens för sig att helt ogrundat påstå att en politisk opinionsbildare i ens eget land vill stena folk till döds? Det är ju liksom inte som att råka ta fel om ifall någon vill ha höjt eller oförändrat bostadsbidrag.

Visst, säger Kirks motståndare i kommentarsfälten, de skulle så klart aldrig själv döda någon, men de tänker inte sörja att en extremist är död.

Tunga politiker, som Margot Wallström, uttrycker mer diplomatiskt att de aldrig skulle försvara våld men att man inte måste hylla Charlie Kirk. Wallström radar sedan upp de åsikter hon ogillar hos Kirk. Eller ja, det är snarare Wallströms fördomar om vad Kirk tycker. Tydligen var Charlie Kirk rasist, om man ska tro den före detta utrikesministern.

Här har Wallström helt fel gällande Kirks åsikter. Men även om hon haft rätt hade agerandet varit fel. Tunga politiker och oppositionsbildare bör ha vett att inte prata strunt om nyss avlidna personer även om de är meningsmotståndare.

Man bör hylla Kirk för att han vänligt och sakligt stod för sina egna åsikter. Tänk om en före detta moderat minister skrivit att hon beklagar att Anna Lindh mördades men att man aldrig ska försvara Lindhs åsikter. Eller om samma person dagen efter Breiviks mord på unga socialdemokrater skrev att man måste minnas att vi aldrig ska sympatisera med socialdemokrater.

Själva poängen med tolerans är att man ser den enskilda personens värde oavsett om man håller med om de åsikter hon framför. Sen kan man separat från diskussioner om våldet tala om politiska ställningstaganden. En politiker ska inte uppföra sig som Margot Wallström gör. Det tyder på att hon bär på ett politiskt hat så djupt att hon inte förmår hålla tillbaka det ens samma dygn som en meningsmotståndare mördas.

Mycket tyder på att västerländsk mittenvänster lider av svåra problem kopplat till empati. De kan inte sätta sig in i andra människors situation bortom dagspolitik. De värderar människor utifrån politiska åsikter. Samtidigt ska det påpekas att exempelvis Amanda Lind skrev en fin text om våld och polarisering. Även Aftonbladets ledarredaktion beklagade den polariserade debatten.

Debatten om polariseringen är dock lika tröttsam som att höra en politiker till säga att det är ”oacceptabelt” med våld. Den som säger det kanske menar det men det löser inget och det innehåller sällan någon insikt om att det inte är de andra som är polariserade. Aftonbladets ledarredaktion har i årtionden bidragit till att förstöra debattklimatet. Man får anta att det de egentligen menar är att deras motståndare ska sluta ha åsikter som Aftonbladet uppfattar som extrema.

Kommentarsfälten under mina inlägg innehåller samma sak som alla andra. Även direkta meddelanden som skickas till mig innehåller samma tveksamma försäkran om att avsändaren inte vill döda, men gärna firar att någon annan har mördats.

Det är vanliga människors ovilja att ta avstånd från våld som är det mest obehagliga. Det eskalerar snabbt. Carl-Oskar Bohlin, Jessica Stegrud och Fredrik Malm är kanske de välkända politiker som mest tydligt visat våldet de utsätts för på gator och torg. Reaktionerna från delar av vänstern har varit att lägga skulden på den som utsätts. Malm, Bohlin och Stegrud får skylla sig själva som har fel åsikter.

Moderater föredrar att kalla beteendet för antisocialt dominansbeteende och menar då män med våldskapital på gator och torg. Men det antisociala dominansbeteendet är djupt inbäddat i vänsterrörelserna även i de fina salongerna. Jacob Hagnell, ägare av Riks, har vittnat om hur tidningen ETC under en period ringde upp och trakasserade alla som lät sig intervjuas av kanalen. Expos agerande syftar ofta till att visa styrka och makt gentemot offer som utsätts för deras hit jobs. I en uppmärksammad händelse visar en vänsterpartistisk tjänsteman i europaparlamentet samma dominansbeteende mot Alice Teodorescu Måwe.

Det rationella mänskliga agerandet vid hot om våld är att sluta sig samman med likasinnade. Det är så man överlever i en fientlig värld. Högern kommer söka skydd hos varandra därför att det är så man klarar sig. De har också börjat stå upp mot våldet och trakasserierna på ett nytt sätt.

Jessica Stegrud har fått hjältestatus hos anhängarna. Hon sa ifrån. Hon vägrade tigande ta emot vad de två unga männen i en omtalad händelse utsatte henne och hennes sällskap för. Eftersom hon gjorde det ska hon straffas än hårdare av vänstern, Expo och den samlade svenska journalistkåren. Men det kommer göra hennes anhängare än mer upprörda. Det är detta som är den ”polarisering” som Aftonbladet varnar för. Polariseringen är inte någon annan. Den är i centrum av det vi ser och deltar i. Och det rationella är att gå samman med likasinnade för att skydda sig.

Polariseringen är inte i första hand den som sköt Charlie Kirk. Polariseringen är alla de som försäkrar att de naturligtvis aldrig skulle ta till våld mot mig, men som gärna skulle fira när någon annan gör det.