Prenumerera
Masoud Kamali, född i Iran 1956, kom till Sverige på 1980-talet och blev en del av den akademiska vänstermiljön. Han disputerade på ämnet modernitet och migration, och fick snabbt ett rykte som en sociolog som tyckte illa om det västerländska. Han utgick från postkolonial och postmodern teoribildning som han använde för förklara något han redan bestämt sig för: Att invandrare och särskilt muslimer var diskriminerade och förtryckta i Sverige.
När integrationsminister Mona Sahlin 2004 utsåg honom till särskild utredare för regeringens stora integrationspolitiska maktutredning var det en tydlig markering. Man ville ha en ny berättelse om Sverige. Den pågående utredningen, ledd av statsvetaren Anders Westholm, avbröts mitt i arbetet. I stället fick Kamali fria händer att analysera hur ”strukturell diskriminering” genomsyrade det svenska samhället.
Utgångspunkten var redan given. I stället för att fråga om diskriminering förekom skulle man utgå från att den gjorde det. Uppdraget blev att bevisa det som redan antagits. Som Henrik Höjer senare skrev i Kvartal förvandlades en forskningsprocess till ett ideologiskt projekt. Och enligt Timbros analys av utredningen, Som man frågar får man svar, var premisserna formulerade så att resultatet i praktiken var bestämt på förhand.
Kamalis utredning mynnade ut i en rad rapporter som satte sin prägel på svensk integrationspolitik i flera år. Det var en berättelse som grep tag i politiker, journalister och myndigheter. Diskriminering förklarades inte längre som ett individuellt eller socialt problem utan som ett systemfel. Samhället, staten och kulturen beskrevs som strukturellt rasistiska.
Budskapet var tydligt och effektfullt. Det är inte invandrare som misslyckas i Sverige, det är Sverige som misslyckas med invandrarna. I hans modell blev svenskheten en förtryckande norm, en vithetsstruktur som reproducerade ojämlikhet. Allt som inte gick att förklara genom individers agerande skrevs in under rubriken ”strukturell diskriminering”.
För många var det ett språk som kändes rätt i tiden. Efter 11 september-attackerna växte en oro för islamofobi, och Kamalis teori gav en tilltalande förklaring. Han beskrev Sverige som ett land där rasismen fanns inbyggd i systemet, inte i människors vilja. Det var en bild som passade både politiker som ville visa moralisk handlingskraft och akademiker som ville vara på rätt sida i samtiden.
Att Kamali hamnade i den positionen berodde inte på hans akademiska meriter. Han hade starkt politiskt stöd. Mona Sahlin såg i honom en intellektuell bundsförvant och gav honom det mest prestigefyllda integrationsuppdraget i modern tid. Men beslutet väckte motstånd. Över sju forskare skrev till regeringen och varnade för att Sahlin politiserade forskningen.
Protesterna hjälpte inte. Kamali fick förtroendet, och hans perspektiv blev snabbt den officiella linjen. I den nya ideologin var det svenska samhället alltid den skyldige. När journalister eller forskare försökte tala om kulturella skillnader, familjestrukturer eller hedersnormer bemöttes de med anklagelser om ”kulturrasism”. Den retoriken kom att fungera som ett skydd, både för honom själv och för den politiska linje han representerade.
Mona Sahlin stod fast vid sitt val, trots växande kritik. För Kamali blev det bekräftelsen på att han hade regeringens fulla förtroende, och i medierna trädde han fram som landets främsta auktoritet i frågor om rasism och diskriminering.
I efterhand har Anders Westholms sagt till Kvartal att han undrar om Mona Sahlin verkligen förstod vad hon ställde upp på. Trodde hon verkligen att det var en bra idé att svenska myndigheter skulle sluta jobba mot hederskultur och förtryck av kvinnor i invandrargrupper?
Under några år blev Masoud Kamali den självklara referenspunkten i svensk integrationsdebatt. Hans begrepp, hans språk och hans teorier spreds i myndighetsrapporter, utbildningar och forskningsansökningar. Han var den som satte tonen, och många följde den.
Det var också en tid när Sverige ville se sig som ett antirasistiskt föredöme. Begrepp som ”strukturell diskriminering”, ”vithetsnorm” och ”institutionell rasism” fick nästan religiös tyngd. I socialt arbete och skola började man tala om ”det vita samhällets ansvar” snarare än om att invandrare behövde lära sig svenska och svenska förhållanden.
Kamali hade skapat en karta som gjorde det möjligt att förstå alla problem genom ett och samma raster. Att tala om hedersvåld, klanstrukturer eller religiös kontroll var i sig ett uttryck för rasism, menade han. Det var ett sätt för majoriteten att upprätthålla en bild av den andre som avvikande.
Den som försökte invända riskerade att förlora anseende. Akademin blev snabbt präglad av självcensur. Den kritiska blicken riktades uppåt mot staten och strukturerna, aldrig inåt mot de egna miljöerna.
Men verkligheten gick inte att hålla borta. Under 2010-talet blev hedersrelaterat våld och förtryck ett växande samhällsproblem. Fall efter fall visade att unga kvinnor i vissa miljöer levde under kollektiv kontroll och riskerade sina liv om de trotsade familjens krav. När socialtjänst, polis och kvinnojourer började tala öppet om heder tvingades även politiken att lyssna.
Kamali däremot höll fast vid sin linje. Han beskrev begreppet hederskultur som ovetenskapligt och farligt, ett sätt att peka ut invandrade grupper som problem. Han gick till angrepp mot forskare och skribenter som menade motsatsen och kallade dem kulturrasister.
I takt med att myndigheter och medier började använda hedersbegreppet som självklar kategori förlorade hans ståndpunkt sin trovärdighet. En modell som en gång framstod som progressiv hade förvandlats till en förnekelse av verkligheten. Det blev uppenbart att hans teori om strukturell diskriminering inte kunde förklara de mest akuta sociala problemen i Sverige.
Det blev med tiden också alltmer uppenbart att lösningen på problem med utanförskap och arbetslöshet är att människor som kommer till Sverige måste anpassa sig efter förhållandena i sitt nya land. Svenskarna gjorde på ett politiskt plan revolt mot idén att de inte hade rätt till sin kultur och sitt land. Med tiden blev utgångspunkten för alltfler att den norm om svenskhet som Kamali vände sig mot faktiskt är den som ska gälla i Sverige.
När Kamalis stjärna började blekna i offentligheten hårdnade också konflikterna i hans närmiljö. Vid Mittuniversitetet där han arbetade bröt ett öppet bråk ut mellan honom och ledningen. Kollegor vittnade om en ohållbar arbetsmiljö och universitetet genomförde en utredning. Kamali förnekade alla anklagelser men stängdes ändå av under 2018. Året därpå lämnade han sin professur efter en uppgörelse med lärosätet.
Fallet blev symboliskt. Den man som i flera år stått som moralisk auktoritet i svensk integrationsdebatt förlorade till sist förtroendet även i sin egen akademiska miljö
Frågan är varför så många trodde på Masoud Kamali. Svaret finns delvis i tidsandan. Efter 11 september ville Sverige stå på rätt sida av historien. Landet ville vara progressivt, antirasistiskt och öppet. I det klimatet blev hans teori inte bara accepterad utan efterfrågad. Han gav politikerna en berättelse som lindrade skuldkänslan och medierna en moralisk förklaring till ett svårt samhällsproblem.
Men det fanns också ett systemfel. Den svenska modellen för forskning och politik hade börjat belöna dem som kunde formulera rätt sorts sanningar. Staten efterfrågade inte hypoteser att pröva utan berättelser som kunde bekräfta värderingar. Kamalis analys fyllde det behovet. När han beskrev Sverige som ett rasistiskt system erbjöd han en moralisk snarare än vetenskaplig sanning. Den sortens sanningar är svåra att motsäga i ett samhälle där alla vill vara goda.
I efterhand framstår hela episoden som en läxa i intellektuell godtrogenhet. En teori som ignorerade verkligheten fick styra politiken, utbildningen och medierna. Den överlevde inte därför att den var sann, utan därför att den passade. När verkligheten till slut trängde sig på och hedersvåld, segregation och parallella samhällen blev omöjliga att förneka, då föll konstruktionen samman.
Carl Eos
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
