Carl Eos: Tystnad när svensk media kritiseras

Det är något ruttet i det svenska medielandskapet. Inte för att journalister gör misstag utan för att intrycket är att den vänstervridna rapporteringen inte alls är något misstag. Det är så journalisterna och cheferna vill ha det.

När BBC klippte ihop Donald Trumps tal och drog på sig massiv kritik i Storbritannien blev det offentliga samtalet intensivt. Chefer lämnade sina poster, granskarna granskade och medierna gjorde tillslut sitt jobb. De höll varandra ansvariga. Men när samma typ av avslöjanden nu riktas mot SVT och TT är reaktionen från Sveriges stora redaktioner en självgod total tystnad.

Kvartals granskning visar hur SVT klippte ihop Trumps tal på ett sätt som utelämnade den centrala uppmaningen att demonstrera “fredligt och patriotiskt”. Riks avslöjar att TT gjort samma sak i flera år. Vi talar om en formulering som förändrar hela framställningen av vad Trump sa. Det är inte små detaljer i marginalen utan avgörande fakta i en av 2000-talets mest uppmärksammade politiska händelser.

Och vad gör svenska medier med detta? De låtsas som att det inte hänt. Ingen bred debatt. Inga kritiska texter. Ingen pressetisk självrannsakan. Man duckar, mumlar och hoppas att stormen blåser över. Det är inte journalistik. Det är en institution som sluter leden.

När SVT och TT gör fel är reaktionen en kollektiv axelryckning. “Ingen stor sak.” “Ett missförstånd.” “Ett redaktionellt val.” Medierna tycks anse att de själva har rätt att avgöra vad som är sant och rätt. Det är som att den svenska medieetablissemanget lever i en egen bubbla, där man alltid är objektiv, alltid är korrekt, och framför allt alltid är immun mot kritik.

Men verkligheten tränger sig på. Utrikeskorrespondenter i Sveriges Radio skriver under politiska upprop. Dagens Nyheter rapporterar direkt från Socialdemokraternas högkvarter som om det vore neutral mark. Förtroendekriserna avlöser varandra, och varje gång hoppas man att publiken ska glömma. Men människor glömmer inte. De märker. Till slut blir mönstret omöjligt att ignorera. Det är något med svensk media som inte fungerar.

När institutioner med makt över verklighetsbilden vägrar stå till svars, då är det faktiskt ett hot mot demokratin. Demokrati bygger på att människor kan lita på informationen de får. När SVT och TT klipper bort centrala delar av ett tal och resten av mediekåren inte ens vågar nämna det, då är tystnaden inte bara pinsam. Den är farlig.

Det är dags att ta det på allvar. Politiker måste börja ställa frågan om public service verkligen uppfyller sitt uppdrag. Skattebetalarna förtjänar transparens, inte bortförklaringar. Och framför allt förtjänar vi medier som tål kritik, inte medier som låtsas att de står över den. Tyvärr tyder ingenting på att de gamla medieinstitutionerna kommer inse sina problem. Istället går stora medier, kulturelit och vänsterpolitiker ut i strid mot nya medier. På Dagens Nyheter oroar man sig inte över public services usla journalistik utan över att det nu kommer kritik. 

Alltmer tyder på att vi står inför de gamla mediernas sammanbrott. Det är ett paradigmskifte som går hand i hand med etablissemangets fall. För medierna har inte varit maktens granskare. Istället har de gjort allt för att kväsa den opposition som vuxit fram de senaste årtiondena.