Cobra Kai – styrka, godhet och karate

Efter sex säsonger har TV-serien Cobra Kai nu nått sitt slut, och det är med glädje jag kan meddela att serien höll hela vägen fram. Cobra Kai var en serie jag inte bara tyckte om, utan hejade på. Varför? Naturligtvis är det kopplat till den grundläggande kvaliteten. Men än viktigare är det etiska dilemma som serien undersöker, och som jag önskar att fler kunde få upp ögonen för. 

Detta dilemma är konflikten mellan styrka och godhet. Eller mer precis, den påstådda konflikten mellan styrka och godhet. Kan man vara både god och stark samtidigt, eller kommer den starke oundvikligen att falla för frestelsen att utnyttja den svage? Är styrka och svaghet motsatser, eller kan de kombineras i ett yin och yang?

Cobra Kai är en uppföljare till filmserien The Karate Kid från 80-talet. Huvudkaraktären är skurken från första filmen, och när Cobra Kai tar vid trettiofem år senare har denne ännu inte hämtat sig från den spark i huvudet som sänkte honom i karatetävlingen. Han är nu en alkoholiserad förlorare som övergivit sin son. Av en slump får han dock en ny chans att träna upp en ny generation ”Karate Kids”. Ska han lyckas hjälpa dem att uppnå kombinationen av styrka och godhet som han själv misslyckades med?

Cobra Kai är en bildungsroman (eller bildungs-TV-serie?) som blandar ungdomarnas perspektiv och deras försök att ta sig in i vuxenvärlden med den äldre generationens försök att hjälpa dem. Främst genom en väldans massa karate. De unga måste lära sig, men de äldre måste lära sig att lära ut. 

Det råder ingen brist på moraliserande fiktion i vår samtid. Jag misstänker att de unga är ordentligt trötta på pekpinnar och propaganda. Men detta har kanske med kvaliteten att göra? Cobra Kai är en av få serier riktade mot ungdomar som inte bara undviker tidens ”woka” trender, utan till och med driver med dem. 

Vår egen tid har misskött balansen mellan godhet och styrka, och har genom alla dessa offerkulter kommit att hylla svagheten. Men var det bättre på 80-talet? ”Cobra Kai” var trots allt namnet på skurkdojon i de ursprungliga filmerna. Dess lära sammanfattades med ”Strike first! Strike hard! No mercy!” Det huvudkaraktären vill är att återuppleva sina glansdagar, och lära sina karateelever det som gjorde honom till skolans tuffing. 

Men detta var också vad som gjorde honom till den första filmens skurk! Han måste alltså lära sina studenter att balansera ”Nävens väg” med annat. Eleverna måste vara starka utan att förvandlas till monster, och vara goda utan att förvandlas till mesar. 

Idag förvirrar alltför många alltför ofta godhet med offerskap. Detta är en farlig läxa att lära ut, då det får de goda att framstå som patetiska. På samma sätt är det fel att framställa de starka som onda, då ju ingen vill vara ond. Risken är att ungdomar fastnar mittemellan, och varken blir starka eller goda. De ursäktar sin svaghet med att de är goda, eller sin ondska med att de är starka. (Se neurotiska wokeaktivister som exempel på det förra, och Andrew Tate som exempel på det senare). Vi ger våra ungdomar ett falskt dilemma, och lurar dem att tro att de måste välja mellan godhet och styrka, när de i själva verket både kan och bör vara båda. 

Denna konflikt ger serien episka kvaliteter. På ytan handlar det om högst triviala saker, som vem som ska bli ihop med vem eller vem som ska vinna en karateturnering för tonåringar. Men egentligen handlar den om hur vi bör vara som människor, och vilka läxor vi vill lämna vidare till nästa generation. Detta är mänsklighetens stora drama – att dela med oss vad vi lärt oss och göra våra barn redo för den tid då vi själva inte längre är kvar.

Vi måste vara goda för att göra livet värt att leva, och starka för att göra livet möjligt att leva.

Jakob Sjölander