Dags att läsa Fänrik Ståls sägner igen

Historiens stora författare står och väntar på oss i framtiden. Länge har vi svenskar haft svårt att relatera till Runebergs hjältemodshyllande poesi om finnars och svenskars kamp mot en rysk invasionsarmé. Men det var naturligtvis inte poesin det var fel på. Vi behövde helt enkelt inte läsa den. Vi behövde inte förstå värdet av hjältemod och offerskap. Jacob Sjölander skriver om ett klassiskt diktverk som nu kan bli aktuellt igen.

En bra bok återvänder man till som till en gammal vän. För mig gäller detta Fänrik Ståls sägner. Återigen möter jag Döbeln, Kulneff, Soldatgossen, Sven Duva och Lotta Svärd. 

Fänrik Ståls sägner är en diktsamling skriven av finlandssvensken Johan Ludvig Runeberg (1804–1877) som utspelar sig främst under det finska kriget 1808-9, då Sverige förlorade Finland till Ryssland. Verket kom ut i två samlingar 1848 och 1860, som nu båda inkluderas i samma verk. 

Men alla uppskattar inte Fänrik Ståls sägner. Den ligger definitivt inte i tiden. Eller har inte gjort det i alla fall. Sägnernas innehåll, budskap och värderingar har varit fullständigt obegripliga för det moderna Sverige. Jag minns första gången jag läste verket, vilket var på gymnasiet. En förbipasserande lärare kommenterade glatt att den var ”vidrig”. 

Och nog finns det gott om rader som kan få kaffet att sätta sig i halsen på en städad vänsterliberal. Smaka på dessa från Soldatgossen, som ser fram emot samma korta krigarliv som sina förfäder:

…ett härligt liv de levat dock, en härlig död de fått.

Ack, vem vill stappla trög och tung?

Nej, gå i fält helt varm och ung

Och dö föra ära, land och kung.

Eller varför inte Björneborgarnas marsch:

Falla kan den tappre blott,

Ej rygga för en faras hot, ej svika, böjas och förtryckas.

Falla, sköna krigarlott, 

bliv vår, sen för en seger än vi kämpa fått. 

När man idag talar om normkritik så är den här typen av normer som ska kritiseras. Krigisk ära, äventyr, idéer om att fosterlandet kan vara värt att kämpa för. Jag tror det skulle kallas ”toxisk maskulinitet”. Det mesta verkar kallas så nuförtiden.

Av det skälet skulle jag vilja hålla ett försvarstal för Fänrik Ståls sägner. Min gamle lärare hade helt enkelt fel när han dömde ut dem som vidriga. 

Låt mig börja med en viktig distinktion. Fänrik Ståls sägner handlar inte om att döda för sitt land. Snarare handlar de om att dö för det – eller att ta risken att eventuellt kunna dö för det. Nog är det att föredra att leva för sitt land än att dö för det, men i krigstider så kan idén om att leva för sitt land inbegripa att man är beredd att dö för det. 

Man kan naturligtvis ifrågasätta både om man ska dö och leva för sitt land. Och visst bör vi vara glada att vi lever i en tid då många människor kan svara ”nej” på den frågan utan att landet kollapsar. Sverige fungerar även utan sådana offer. Men om landet inte fungerade utan att folk dog för det, så det uppenbart att det vore passande att dö för det. 

Nog är Sveriges kultur, frihet, och den möjlighet det ger för 10 miljoner människor att leva som de vill under självpåtagna lagar värda betydande offer. Detta är enkel matematik – 10 miljoner och det politiska och kulturella system som kallas ”Sverige” är mer värt än enstaka individer. Nog värderar jag mitt eget liv högt, men inte mer än ett helt land och alla de som bor där. Så mycket är jag inte värd.  

Fänrik Ståls sägner handlar alltså snarare om självuppoffring än om fiendeslakt. Det senare är endast ett medel, ett nödvändigt ont. Verket är romantiskt på så vis att det är skriven under den romantiska eran, men det är inte våldsromantik det handlar om. Det grafiska ultravåldet lyser med sin frånvaro, och även om verkets hjältar tar kol på åtskilliga ryssar så dröjer inte diktaren vid detta. Uppmärksamheten går vidare till viktigare saker.

Faktum är att fienden aldrig karikeras eller framställs som monster. Tvärtom skildras de ofta väl. Alla soldater är bröder, på vilken sida de än hamnat: ”Ett glatt hurra, ett högt hurra / för varje man som kämpat bra, / vadhelst han blev i livet än / vår ovän eller vän!” 

Förlåtelse och förlikning är återkommande teman. Kriget vänder goda män mot varandra. Ta dessa rader från Den döende (ryske) krigaren:

Vad sade väl hans sorgsna blick, 

Hans ord, ej tydda än?

Den tår, som ur hans öga gick,

Vad mening låg i den? […]

Begrät han mänskans hårda lott 

att plåga och att plågas blott? […]

o, blott på livet hämnden ser,

vid graven hatar ingen mer.

Är Fänrik Ståls sägner en romantisering av kriget? Ja, definitivt. Men det innehåller också mycket mer. Idag föredrar moderna svenskar snarare en demonisering av kriget, och ”krigets helvete” har blivit en kliché. Om krig verkligen vore så hemskt som det ofta framställs nuförtiden skulle ju ingen överleva. Av rädsla för det ena vägdiket har vi kört ned i det andra.

Ironiskt nog har få svenskar (inte heller jag själv) upplevt krig sedan just det krig som Runeberg beskriver, så vår krigsskräck har ökat med avståndet. Vi ser krigsromantiken som något primitivt, något den upplysta moderna världen i sin klokskap gjort sig av med. Som om man inte kritiserade kriget och våldet redan i Illiaden!

Sanningen är att Runeberg har rätt i att det finns ära i krig. Det finns visserligen mycket annat också, som skam, förödmjukelse, död, grymhet, tragedi och pina. Men det ena utesluter inte det andra. Krig är en högst mänsklig aktivitet, och inget mänskligt är det främmande. Och den ära som finns i kriget går ofta just ut på att hantera bristen på ära, och ändå fortsätta att leva med hedern i behåll. Äran ligger i att hantera smuts och död och grymhet och sorg. De som klarar det förtjänar vår respekt. 

Runebergs romantisering av kriget innebär alltså inte att han döljer dess vedermödor. Det är just dessa vedermödor som gör hans hjältar till hjältar. De härjas av köld, svält, sjukdom, skott och hugg. 

Döden är överallt i verket, och de tappraste är värst drabbade. Den femtonårige Wilhelm von Schwerin, den gamle Munter, Kulneff, och Sven Duva med det klena huvudet men ”med en ädel, tapper barm”. Kanske det bästa argumentet mot kriget är att det tar de bästa, de som är mest villiga att offra sig för andra.  

Även de som överlever, som den gamle ”granadören” ur Fänrikens marknadsminne, lever ut sin ålder i fattigdom (vilket även gäller Fänrik Stål själv) med inget annat än minnen av fornstora dar och stoltheten från att ha gjort sin plikt att stärka dem. Vilket i och för sig enligt Runeberg räcker långt. 

Artonhundratalets romantik framställs ofta som en tanklös strömning. Men sanningen är att de människor som levde då helt enkelt tänkte annorlunda mot vad våra författare och intellektuella brukar göra. Runeberg blundar inte för de hårda krav som plikten gentemot det egna samhället (”kung och fosterland”) ställer. Främst syns detta då de två Bröderna återförenas, eller snarare inte gör det. En broder som var närvarande men inte skyldig till förräderiet vid Sveaborg söker med tårar sin brors förlåtelse. Det slutar med att han får lämna sin brors gård under pistolhot. Den stränge brodern sätter sig därefter ned. Runeberg beskriver att han ”grät om kvällen, grät den långa natt / och grät än som ett barn, när morgon bräckte”. Idag är vi snabba att ”dekonstruera” ideal, men innan vi börjar med förstörelsen är det klokt att förstå dem. 

De flesta av dikterna har namn efter sin huvudkaraktär. Dessa kommer från alla samhällsklasser, från tiggare till konungen själv. De flesta är soldater eller före detta soldater, men inte alla. Det finns gamla ärrade krigare och småpojkar, adelsmän och bönder. Landshövdingen får representera civilisternas moraliska mod. De är mycket olika, men de förenas av kriget och landet. Modet är vad som räknas, och inte ens de höga herrarna undkommer kritik om de brister i det.

Och det är inte bara de soldaterna som lider. I trossen förlorar Lotta sin ungdomliga skönhet till köld, hetta och sorg. Den sista spillran låter hon drunkna i tårars flod. De berömda ord Runeberg yttrar om henne skulle kunna sägas summera hela verket: ”Men vacker än, fast på annat vis […] och något tålte hon skrattas åt / men mera hedras ändå.”

Runeberg målar upp en blodig och brutal skönhet, men mitt i dödsromantiken så insisterar han på att det finns sådant som är värt att dö för eftersom det finns sådant som är värt att leva för. Vi får väl tyvärr konstatera att Runberg har blivit aktuell igen. 

Jakob Sjölander