Det misslyckade minnesmärket efter terrordådet på Drottninggatan

Den 7 april 2017 mejar den islamistiska terroristen Rakhmat Akilov kallblodigt ner fem oskyldiga människor och en hund på Drottninggatan i Stockholm med en stulen lastbil. Ett av offren är den elvaåriga Ebba Åkerlund.

Jag har precis fått veta att jag väntar mitt första barn. Om bara några månader ska gravidillamåendet bli så starkt att jag säger upp mig från min tjänst som handläggare på Migrationsverket. Det är förresten inte bara gravidillamåendet som får mig att byta jobb. Hela asyldebatten gör mig illamående. Vi jobbar övertid nästan varje helg, men det känns tröstlöst när besluten vi fattar ändå inte efterlevs. Kanske är det terrordådet som får bägaren att rinna över för mig.

Rakhmat Akilov saknar uppehållstillstånd. Han har ett lagakraftvunnet utvisningsbeslut. Han är efterlyst av polisen. Ändå letar man inte aktivt efter honom. Han är en sådan som bland annat SVT kallar ”papperslös”. Han är en sådan som vissa människor i Sverige ännu idag inte vill ”ange” till polisen. Han har blivit utvisad, men stannat kvar. Och nu har han mördat fem människor.

Den 7 april 2025, åtta år efter terrordådet, invigdes ett minnesmonument på Sergels torg för att hedra offren. Bronsskulpturen, som föreställer ett täcke, är döpt till Fredad plats. Konstnären Ann-Sofie Sidén och arkitekten Mats Fahlander säger att de inspirerades av det hav av blommor som täckte Sergels torgs trappor efter terrordådet. Täckets sömmar, som består av poesi, ska enligt duon symbolisera sammanhållning.

Att ett minnesmärke inspireras av blommorna som lämnas på platsen är vanligt förekommande. 2017 invigdes exempelvis minnesmonumentet Jernroserna till minne av offren i Utöya. Konstnärerna Tobbe Malm och Tone Karlsrud sa sig ha inspirerats av de växande högarna av rosor utanför Domkyrkan i Oslo. Man kan inte låta bli att känna att konstnärerna gör det lätt för sig.  

SVT:s Anders Jansson, konstredaktör på kulturnyheterna, tycker i alla fall att monumentet Fredad plats uppfyller sitt syfte. Speciellt gillar han ”Den positiva laddningen i objektet, den övernaturliga skalan och det faktum att det inte påstår något annat än att vi måste ta hand om varandra. Samtidigt som man kommer kunna gå förbi utan att behöva veta varför det finns just här”. 

Ursäkta? Men är inte ett minnesmärkes syfte att just erinra om vad som har hänt? Och positiv laddning? Det är väl en nationell tragedi vi ska minnas? Och ett mördat barn och fyra vuxna som vi ska hedra? Det finns mycket ett sådant minnesmärke borde stå för – men att ta hand om varandra, vad har det med saken att göra? Jag trodde att själva idén med minnesmonument var att materialisera immateriella känslor, och skapa kollektiva minnen.

Men jag är inte dum. Minnesmärken fungerar givetvis även som sätt för att påverka samtidens och eftervärldens syn på saker och ting. Vinnaren skriver historien, och det är tydligt vilket narrativ som segrat den här gången. 

Vad vi hade behövt är inte ett täcke för att tysta ner det som hänt, inte en snyfthistoria om sammanhållning på temat att alla som är kritiska till det faktum att Rahmat Akilov ens var i Sverige vid tidpunkten är rasister. Det får vara slut med sådana dumheter! Vi hade rätt och slätt behövt en staty föreställande den elvaåriga flickan, för att hedra henne och de andra som föll offer för dådet. Vi hade behövt en staty föreställande poliserna som ingrep, för att förmedla vikten av handling. Vi hade behövt en staty av hunden, som en symbol för den lojalitet vi alla måste känna gentemot lagen.

Vi hade behövt ett eftermäle i form av megafoner som högljutt överröstar alla som i framtiden överväger att gömma ”papperslösa” eller ”vägrar ange”. Vi hade behövt ett monument som får oss alla att inse vilket ansvar vi har för dylika händelser i framtiden. Inte ett täcke för att kväsa kritiska röster.

Men nu fick vi ett täcke. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det får vara en fredad plats. Och jag hoppas att alla som passerar minnesmonumentet på Sergels torg gör det med vetskap om vad som hänt, hur det hade kunnat förhindras och vilket ansvar som i framtiden åvilar alla och envar för att det aldrig ska ske igen.