Michael Diamant: Därför behövs en klassisk arkitektutbildning

En av de stora reformer som nästa Tidöregering mer än gärna får genomföra är att stöpa om Kungliga konsthögskolan till en klassisk konst- och arkitekturutbildning. Förslaget kommer från tankesmedjorna Oikos och Timbro som i ett gemensamt dokument, Tidö 2.0 – Nystart för Sverige – lägger fram ett antal punkter för en framtida Tidöagenda. Det är ett utmärkt förslag. Nästan ingen åtgärd skulle få så stor inverkan på en hel profession och vår fysiska vardagsmiljö som denna.

Anledningen kan verka överraskande men om journalistkåren ofta anklagas för att vara vänstervriden åt det extrema hållet, är det ingenting mot arkitektkåren och arkitektstudenter. Här pratar vi “woke” och inte vanlig socialdemokrati.

Unga arkitektstudenter vill lösa alla världens problem utom just arkitektur. Begrepp som “klimatnödläge”, “gentrifiering”, “postkolonial” och “antifascistisk arkitektur” är något som det diskuteras mer än hur arkitekter ska skapa en vacker och harmonisk miljö. Människors önskan om vackra klassiska miljöer är för övrigt “pinsam” eller “populism”. Revolutionen är permanent och det råder en ädel tävlan om att vara mest “progressiv”, det vill säga att aldrig lära av tidigare generationer. 

Systemet är självregenererande. De som söker sig till arkitektutbildningarna är idag till stor del denna personlighetstyp eller konformister. Efter utbildningen blir de antingen arkitekter eller tjänstemän. Därmed kan de forma den dystopiska miljö som dagens svenska arkitektur faktiskt är. Utan att arkitekterna själva ens verkar reflektera över det, leder dock de modernistiska woke-arkitekternas arbete till värre klimatpåverkan, mer gentrifiering och än mer “populism” från en allmänhet som är trött på att bli tillsagd att den inte får gilla klassisk skönhet.

I kontrast har vi den genomsnittlige arkitekten och arkitektstudenten med intresse för klassisk arkitektur. (De finns.) Det är en student med ett passionerat intresse för arkitektur och inte för politik.

Han eller hon funderar inte över hur en viss byggnad ska tolkas “politiskt”, utan hur den ska göras vacker och uttrycksfull enligt den 2000-åriga globala kunskapsbank som finns tillhanda. Utöver arkitektoniska lösningar finns ofta ett intresse hos dessa studenter för olika hantverk kopplade till byggandet. Och trots att alla de slagord som genomsyrar de modernistiska arkitekternas arbete och vardag saknas, gestaltar de klassiska arkitekterna miljöer som är bra både för klimatet och den sociala hållbarheten.

Att dessa två personlighetstyper samexisterar dåligt är en mindre underdrift. Unga som är intresserade av att bli klassiska arkitekter söker sig idag sällan till arkitektutbildningen. De som gör det håller sitt intresse för sig själva. Både lärare och studentkolleger är vanligtvis negativt inställda till vad de ser som både "bakåtsträvande" och uttryck för "white supremacy". Syftet med att genomgå en arkitektutbildning blir mer att få ett examensbevis än att faktiskt lära sig något som den klassiskt inriktade arkitekteleven vill gestalta. Att tvingas hålla tillbaka sin passion och aldrig kunna diskutera ämnen när man som student är utnumrerad tjugo mot en gör att många aldrig ens slutför sina studier. Detta särskilt med tanke på hur intolerant woke är mot andra åsikter än sina egna.

I ljuset av detta blir Tidöpartierna nya påtänkta klassiska arkitekturskola en revolution. Både i numerär och kvalitet kommer antalet studenter som får en klassisk skolning inom arkitektur att explodera. I stället för att hålla igen under fyra år kommer studenterna kunna diskutera öppet och fritt. Elever som är mer intresserade av att lära sig arkitektur än att behöva försvara sig “politiskt” kommer kunna blomstra i en verkligt lärande miljö. Det blir alltså inte bara de psykiskt starkaste som kan bli klassiska arkitekter utan alla som har begåvningen.

Bara förändringen av det antal studenter som utbildas inom klassisk arkitektur kommer revolutionera hur vi gestaltar våra byggnader i Sverige. Detta eftersom de kommer att både starta egna arkitektfirmor samt hamna som tjänstemän i kommunerna. Den ljusa framtiden för svensk arkitektur och stadsplanering kan alltså börja redan i höst.

Tänk åtminstone lite på det när du röstar.