En svensk mammas funderingar

Fastan har precis börjat och jag har bestämt mig för att prova konceptet, som ett sätt att knyta an till mina förfäder och förhoppningsvis må bättre på köpet. Min tolkning av fastan innebär dock inte enbart vad som i dagens språk kallas lågkalorikost, jag har också lovat mig själv att dra ner på skärmtid för att ge den tiden åt min tro, min familj och mina barn.

Men trots den bantade skärmtiden har jag inte gått miste om Arlas senaste wokeutspel med bonden Hamid. Ni vet han som växte upp på Skaraslätten, på familjegården som gått i arv i generationer. Nä just det. Hanif Bali sätter utomordentligt fingret på saken i sitt inlägg på X: ”Hur många mjölkbönder har Arla som heter Hamid?”

Jag bestämmer mig direkt för att bojkotta Arla, men orkar helt ärligt inte lägga mer energi på saken för stunden. Det är för många väderkvarnar att fäktas emot. 

Men när till och med min make, som är typen som har stenkoll på Dagens Industris flöde, men ståndaktigt håller emot lockelsen med sociala medier, kommenterar nyheten över middagen börjar ilskan glöda på nytt. Vad menar Arla egentligen med att mitt i en nationell kris skapad av en kopiös invandring kalla sin fiktiva bonde för Hamid?

Min man är dock mer intresserad av att diskutera en krönika PM Nilsson skrivit på DI om hur ekonomisk tillväxt bygger starkt försvar. Säkert helt rätt i sak men, ursäkta uttrycket: snark! Nilsson maler på om hur Sverige på 50-talet byggde världens fjärde starkaste flygvapen och rustade armén, på ett sätt som i backspegeln förmodligen kommer påminna om vad vi har att se fram emot de kommande tio åren. Det möjliggjordes tydligen av en raketartad ekonomisk tillväxt.

Det händer att även jag drömmer mig bort till 50-talet. Vackra kläder, kärnfamilj, traditionella värderingar, hemmafruar, ingen woke... Mitt lite fåniga leende avslöjar mig och min man förstår att jag inte längre lyssnar. Som den goda make han är skrattar han bara och säger att han älskar mig. 

Jag försöker vara en god fru och funderar ett varv till på vad han berättat, men jag har svårt att få ihop det. Det som beskrivs i PM Nilssons krönika är ett helt annat samhälle. Enat, avseende såväl folk som visioner, på ett helt annat vis än idag. Inget inbördeskrig med exploderande bomber, inga ihjälskjutna tonåringar på väg hem från fotbollsträningen. 

De institutioner vi sedan dess har byggt i vårt samhälle för att möjliggöra både familj och heltidsarbete har säkert möjliggjort ekonomisk tillväxt, i vart fall på kort sikt, genom föräldraförsäkring och förskolor. Samtidigt är det ingen hemlighet att Sveriges BNP var större än Schweiz för 50 år sedan och en krona gav då en schweizerfranc. Gissa vilket land som leder nu? Precis, inte det progressiva feministiska woke-Sverige, utan konservativa Schweiz. En schweizare har i BNP per capita 185 000 kronor mer att roa sig för än en svensk 2024, och om du skulle få för dig att besöka det fantastiska landet får du rota fram 12 enkronor för att kunna växla till dig en enda franc. 

Dessutom är jag övertygad om att såväl barn som vuxna mår dåligt av det svenska systemet. Föräldrar i min närhet har gång efter annan berättat om hur de känner att de sviker både sitt jobb och sin familj. Men samtidigt som förskoledagarna blivit längre, och förskolegrupperna större, har Sverige blivit otryggare, fattigare och allt mer splittrat. 

När jag dukar av middagen känner jag mig nedstämd. Vad är det för land jag lämnar åt mina barn? Varför kan vi inte bara få kalla saker för vad de är i dagens Sverige? 

Jag är inget undantag. Av rädsla för lynchmobben har det hetat att jag studerat efter att föräldradagarna tagit slut och att barnen då ändå kunnat vara hemma, när sanningen är att jag i första hand varit hemmafru för att försöka ge våra barn så goda förutsättningar för sina framtida liv som möjligt. Jag har inte orkat slåss mot den väderkvarnen, det är tufft nog att ta hand om små barn i ett land där grannens port sprängs under nattningen. 

Jag lägger till ett löfte till min fasta. Jag ska kalla saker för vad de är. Och det inbegriper att säga att det inte finns några mjölkbönder som heter Hamid i Sverige.

Linnea Klingström,
Kulturvetare och andra vice ordförande i föreningen Gimle