Högern härskar i gymmet

När till och med Aftonbladet erkänner att vänstern har problem så vet man att det är allvar. I en krönika på tidningens kultursida kommenterar Karin Petterson det faktum att gym och träningskulturen är så högerdominerad, utifrån en artikel i Flamman på samma tema. ”Måste självförbättring verkligen vara ett högerprojekt?”, frågar sig Pettersson.

Nej, det måste det inte vara. Inte heller har det alltid varit så. Ta Jack Londons nietzscheanska övermänniskosocialism till exempel. Eller Sovjetunionens socialistiska realism inom konsten och alla de olympiska guldmedaljer man lyckades roffa åt sig.

Men även om vänstern inte nödvändigtvis är emot träning och gym är det ändå ett faktum att den idag är det. På senare år har det klagats en hel del från vänsterhåll om att ”fitness” leder till ”fascism”. Detta har dock mest varit i den engelskspråkiga världen, och artiklarna i Flamman och Aftonbladet är de första svenska exemplen jag noterat. 

Men först vill jag reda ut ett missförstånd. Jag tror egentligen inte att gymkulturen är särskilt höger. Snarare handlar det om att den inte är vänster. Träningskulturen är mestadels neutral och de flesta som tränar har normala politiska åsikter. Nog håller jag med om att de flesta ”gymfluencers” är höger, men de håller sig främst till att diskutera träning. Högern ”vinner” på walk-over. 

Vänsterfolk är vana att dominera, vilket gör dem mer chockade när de saknar denna dominans. Vänstern styr traditionell media, utbildningsväsendet och byråkratin, som alla är högljudda och synliga branscher. Det är lätt att vänja sig vid denna ekokammare. I gymmet – som de ju besöker som hobby – får de istället känna på hur det är att vara Sverigedemokrat. Gymbesök kan bli den enda tid en vänsterperson inte är omgiven av meningsfränder. 

Men varför är då gymmet höger? (Eller åtminstone icke-vänster). Flamman är inne och nosar på ett svar: ”Tidigare har uthållighetsträning associerats med medelklassen, medan styrketräning varit arbetarklassens domän.” Klokt nog väljer Flamman att inte följa detta spår, eftersom det ju skulle leda till den obekväma slutsatsen att dagens vänster inte representerar arbetarklassen, utan medelklassen. 

Men i slutändan är klassfrågor värderingsfrågor. Och det är här vänstern stöter på problem. Träning i allmänhet och gymträning i synnerhet – kroppsbyggande, styrkelyft och tyngdlyftning – handlar om att vara stark. Detta är ett värde som vänstern har stora problem med i dag. Kom ihåg den norske filosofen Harald Ofstads klassiker Vårt förakt för svaghet från 1971. Där presenteras föraktet för svaghet som nazismens kännetecken. Men att hylla styrka ligger obehagligt nära att förakta svaghet.  

För att undvika att förakta svaghet har vänstern svängt så hårt att man istället börjat hylla det. Offret har alltid rätt. Den förtryckte är god. Den svage är den ädle. Om man blir stark förlorar man offerkortet, ens käraste ägodel. Föreställ dig hur bisarrt det vore med ett muskelberg som Arnold Schwarzenegger som står och flexar och samtidigt vrålar ”Jag är ett offer! Tyck synd om mig!” Det är mycket lättare att vara ett offer om man är en utmärglad icke-binär vegan med rosa hår som går på antidepressiva. 

Mycket av dagens vänsterideologi handlar om att rättfärdiga sin egen eller andras offerstatus. Härav det ständiga tjatet om rasism, sexism, islamofobi och transfobi. Det handlar om att hitta ursäkter, att vrida och vända på verkligheten tills den blir som man vill och att klaga över hur oliktänkande uttrycker sig. Helst ska man ha en doktorstitel i intersektionell postkolonial afrikansk genusteori med fokus på mikroaggressioner. Ju mer verklighetsfrånvänt, desto bättre. 

Men det fungerar inte i gymmet. Där finns inga ursäkter. Antingen lyfter man vikten eller så gör man det inte. Vikterna är inte rasister. Stängerna inte sexister. De diskriminerar inte. Gymmet är en mycket verklig plats. Det är vad som gör den jobbig. För jobbig för dagens vänster.  

Jakob Sjölander