Hajen fyller 50

Idag är Steven Spielberg en legend i filmbranschen. 1973 var han tjugosex år gammal och hade ännu inte gjort någon biofilm. Han var tredjehandsvalet för filmatiseringen av Peter Benchleys roman Jaws, eller på svenska: Hajen. Två år senare, den tjugonde juni 1975, släpptes filmen efter en lång och svår produktion som kostade tre gånger mer än planerat i både tid och pengar. Resultatet? Filmhistoria. 

Hajen kom att bli den ditintills mest inkomstbringande filmen i världshistorien, och behöll den toppositionen till Star Wars petade bort den några år senare. Filmen blev något av en prototyp för alla de storfilmer som sedan dess kämpat om biopublikens gunst under somrarnas semestertider.

På ytan är Hajen en enkel film. En gigantisk vithaj börjar tugga i sig sommargäster i en liten badort i USA och den lokale polischefen får jobbet att meta upp den. Men eftersom Hajen faktiskt är en riktigt bra film är det mycket som döljer sig under till synes klara och enkla ytan. 

Något jag själv finner intressant är hur sympatisk men samtidigt osäker polischefen är. Han framstår som en vanlig människa som ställs inför något han inte är redo för – skälet till att han överhuvudtaget befinner sig på den lilla ön är att han ville ha ett lugnt och tryggt liv åt sig själv och sin familj. Trots att polischefen formellt sett är filmens hjälte spenderar han större delen av filmen i bakgrunden. Han är rädd för vatten. Han vet inte hur båten fungerar. På kvällen innan avresan ber han sin son om en godnattpuss eftersom han ”behöver det”. 

Värst är kanske hur polischefen i början av filmen faller för påtryckningar från borgmästaren och därför inte spärrar av badstranden, trots att han vet att det är farligt att vistas där. Detta leder till den incident som tvingar ut honom på havet – han måste rentvå sig från sin tidigare svaghet. 

Att polischefen har svårt att vara en verklig hjälte gör honom mer mänsklig. Han blir som en representant för filmpubliken, och något av en doktor Watson som ser på medan andra mer färgstarka karaktärer för handlingen framåt.

Bland dessa finns titelkaraktären själv – hajen. Denna har inga repliker och syns knappt i bild, men är allestädes närvarande precis under ytan. Delvis berodde huvudkaraktärens anmärkningsvärda frånvaro på att de mekaniska hajmodeller som användes vid inspelningen var för dåliga för att skapa illusionen av att det handlade om en riktig haj.

Den unge Spielberg ville spela in stora delar av filmen ute på det riktiga havet. I en intervju många år senare beskrev han detta beslut med ord som ”naivt”, ”dåraktigt”, och ”hybris”.  Sjösjuka, tekniska problem, båtar i bakgrunden, allvarliga olyckor och gräl ställde till problem. I en dokumentär från 25-årsjubileet år 2000 berättar flera av de intervjuade om hur ett ständigt upprepat radiomeddelande var att ”den jävla hajen är trasig igen”. Filmteamet skämtade om att filmen borde heta ”Flaws” snarare än ”Jaws”.

Detta tvingade Spielberg att ta efter Alfred Hitchcock, spänningsmästaren. Nu i efterhand är det tydligt att det var en dold välsignelse att problemen tvingade fram monsterminimalismen, vilket Spielberg själv erkänt. Nöden tvingar fram kreativitet. Denna påtvingade minimalism fick dessutom draghjälp av John Williams berömda titelmusik, som många som inte ens sett filmen känner igen. 

Idag har plasthajar ersatts av datoranimationer. Maffiga actionspektakel och superhjältar som slåss mot utomjordingar i Mount Everest-storlek möts ofta bara av gäspningar. Jag betvivlar att detta har gjort våra filmer bättre. Animationer är dyra, vilket tvingar filmbolagen att koncentrera sina resurser på ett litet antal filmer för masspublik. Det hade varit bättre att sprida ut pengarna på fler men billigare projekt. 

Nöden är alla uppfinningars moder, och om man inte kan locka publikens uppmärksamhet med hjälp av specialeffekter så får man göra det på andra sätt som med hjälp av spänning, dialog, intressanta karaktärer eller kvalitativ handling. Denna minimalism syns ofta i äldre filmer, som The Invasion of the Body Snatchers och Alien. Idag fortsätts denna tradition främst av lågbudgetfilmer som The Blair Witch Project och The Witch. En bra idé är viktigare än en megabudget. Datoranimationer är ett typexempel på teknikens tveeggade svärd – vi bör vara försiktiga med vad vi önskar oss. 

Men även om hajen själv kanske är den största stjärnan så får den gott stöd av polischefens två fiskekamrater. På den ena sidan har vi den stolte och halvgalne veteranen som spenderat hela sitt liv ute på havet, och på den andra den högutbildade och privilegierade marinbiologen. Dessa grälar ständigt med varandra. Om man vill göra en freudiansk tolkning så motsvarar de superjaget och detet, där polischefens ganska tama ego försöker att balansera de andra två. Hajen är en äventyrsfilm med skräckinslag snarare än en renodlad skräckfilm. 

Även om männen ständigt grälar märks ändå äventyrets och arbetets förbrödring i de återkommande lugna och trevliga scenerna. Spielberg glömmer inte att vi måste tycka om karaktärerna för att vi ska bry oss när de hotas bli hajmat. Kanske är denna vänskap skälet till att filmens mest berömda replik så ofta feltolkas – som ”We’re gonna need a bigger boat” snarare än det faktiska men sämre ”You’re gonna need a bigger boat”.

Jakob Sjölander