Vår värld är komplicerad. Vi kan inte veta allt, och inte ens det lilla vi vet har vi förmågan att förstå. Att lära sig tar sådan tid att världen ofta hunnit förändras innan vi är klara. Varje bok leder till nya böcker, varje svar till nya frågor. Det vi "vet" visar sig ofta bara vara vad vi trodde. Finns det inget sätt att förenkla saker och ting?
Klart det gör. Många. (Förenkling är i sig ett stort och komplicerat ämne). Men ett fantastiskt sätt att förenkla är genom idrott.
Den enkla idrotten
De flesta sporter är enkla. Spring snabbt. Hoppa högt. Sparka bollen i mål. Slå ned motståndaren. Träffa mitt i prick. När jag säger att sporter är enkla så menar jag inte att de är lätta – som alla som provat vet är sport bland det svåraste man kan ägna sig åt. Men sportens själva mål brukar vara enkelt och klart definierat.
Denna enkelhet har den stora fördelen att det blir tydligt vad som är bra och dåligt. Nog kan turen ha ett visst inflytande, men med få undantag så är det faktiskt den bäste idrottaren som vinner. Ingen tar ett världsrekord genom tur.
I detta skiljer sig idrotten från resten av livet. Här är det ofta svårt att avgöra vem som är bäst. Vi behöver bara öppna tidningen för att finna dussintals exempel på personer som respekteras av andra men inte av oss själva; politiker, kändisar, företagsledare (skribenter?) och så vidare. Eller så kan vi helt enkelt gå till jobbet. Om vi får en ny chef så kan vi inte vara säkra på att denne kan något överhuvudtaget. Men om vi träffar en basketstjärna så kan vi vara säkra på att han vet hur man studsar bollar och kastar dem i ringar.
Leve rättvisan!
Ett av det mänskliga tillståndets eviga frågor är "Vad ska jag göra?" Ibland är det en högst konkret fråga, ibland abstrakt existentiell, men den är alltid med oss. Sport ger oss tydliga svar: Lyft tunga saker, slå bollen över nätet, kasta spjutet långt. När vi väl gör det får vi också den uppskattning som vår bedrift förtjänar.
Detta förklarar varför vi gillar sport. När det är tydligt vad som är bra så kan vi belöna det, vilket är rättvist. Och vi gillar rättvisa. (Nästan lika mycket som vi gillar orättvisa till vår egen fördel).
Idrottens rättvisa är meritokratisk, alltså att folk belönas efter förtjänst. Idag är denna rättvisa förknippad med den politiska högern. Vänstern förespråkar vanligtvis egalitär rättvisa, alltså att alla ska ha lika mycket.
Den egalitära rättvisan attackerar ofta den meritokratiska rättvisan med anklagelser om fusk och diskriminering. Sådana anklagelser är mer trovärdig ute i verkligheten, där komplexiteten gör det svårt att utesluta att det faktiskt finns diskriminering. Men i sportens värld är inte bara rättvis, utan uppenbart så. Den som springer snabbast vinner, vare sig han är vit, svart, lila, jude eller grek.
Den provocerande idrotten
Ibland kritiseras idrotten för att inte bidra till samhället, eller att förmedla värdelösa kunskaper. Jag misstänker att denna kritik är en dold fientlighet mot idrottens rättvisa. Rättvisa är ofta hård. Den skapar tydliga vinnare, men därmed också tydliga förlorare.
Detta leder till problem för två av vänsterns viktigaste trosartiklar. Den första är idén om att alla människor är lika bra. Den andra är att diverse grupper är diskriminerade. Idrotten motbevisar den första med sin tydlighet, och den andra med sin rättvisa. Idrotten innebär en sann jämlikhet på meritokratisk grund. Bara förmågan gör skillnad
Verklig rättvisa och jämlikhet, utan behov av bortförklaringar eller staten ska gå in rätta till saker...? Inte konstigt att det provocerar.
JAKOB SJÖLANDER
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
