Prenumerera
Den grekisk-romerska Antiken har blivit populär. I filmer och dataspel frodas intresset för Antikens stora krigshjältar. Antika författare utkommer i nya översättningar. Västerländska män sägs tänka på Romarriket varje dag.
Trenden uppmärksammades nyligen i en understreckare i Svenska Dagbladet där Björn Linell försökte förklara varför vi fortfarande inspireras att tänka med de gamla grekerna. Linell fokuserar på hur statskonstens teoretiker under 1700- och 1800-talens sökte ingivelse i Atens demokrati. Det är dock ett perspektiv som känns något tillrättalagt här. För det är troligtvis något mer betydligt grundläggande som står på spel. Vi västerlänningar speglar oss i grekerna och romarna – men även i den nordiska forntiden – för att förstå hur vi ska bli oss själva igen.
Om vi tillåter oss att spekulera en smula kan vi tänka att det finns tre huvudorsaker till det växande intresset för Antiken.
För det första kan det handla om en högst befogad längtan hos många moderna män efter klassisk västerländsk maskulinitet.
Läs grekisk filosofi: uteslutande män som tänker och skriver. Läs romersk historia: uteslutande män som agerar politiskt (nästan: kvinnor agerar i kulisserna). Läs om romarnas erövringar och krig: uteslutande män som drar ut i fält.
Antiken är en hypermanlig värld. För de unga män som idag vuxit upp i ett betydligt mer feminiserat samhälle kan den så manliga Antiken nog framstå som en manlig utopi. Aten och Sparta behövde inte tänka på jämställdhet. De behövde inte förhålla sig till kvinnliga värderingar (i alla fall inte i det offentliga). Men de var inte några ociviliserade busar för det. De skapade filosofi och matematik, de skrev teater och poesi, samtidigt som de hyllade tapperhet, uthållighet och lojalitet med det egna.
Och romarna var inte sämre. De erövrade hela Medelhavsvärlden. De var framstående ingenjörer och byggde akvedukter och teaterarenor som står kvar tvåtusen år senare. De berikade sig på handel med länder bortom Romarrikets gränser.
Styrka och våld, men också statskonst, infrastruktur, handel, vältalighet, juridik och litteratur. Det sägs att politikern och författaren Cicero med fasa såg fram mot en middag som den så makthungrige fältherren Caesar själv en gång hade bjudit in sig på hemma hos Cicero. Men det visade sig att Cicero inte hade något att frukta. Caesar ville nämligen ägna hela kvällen åt att diskutera litteratur. Hur kan man inte beundra romarna?
Den andra orsaken jag ser till det växande intresset för Antiken växer handlar om vårt historiska ursprung.
Det finns tecken som tyder på att vi västerlänningar är på väg in i något som kanske kan bli en andra västerländsk renässans. Det första renässansen ägde rum på 1400- och 1500-talen. Den innebar bland annat att europeisk kultur knöt an till just Antiken. Efter Medeltidens fokus på kristet tänkande kring rätt och fel, frälsning och synd kunde 1500-talets européer hämta inspiration hos de greker och romare som hade skrev filosofi och litteratur utan att någonsin referera till den för dem totalt okända kristendomen. Renässansens européer insåg att det som nu var en rent kristen värld en gång för länge sedan hade genomlevt en intellektuell och konstnärlig guldålder där människor tänkte fritt och där de ofta tänkte bättre. Grekerna och romarna, det var ju vi! Grekernas litteratur var vår litteratur. Romarnas arkitektur var vår arkitektur. Och hade vi en gång skapat denna storslagna civilisation så kunde vi nog göra det igen – vilket vi till viss del också gjorde.
Det talas idag dessutom om ett nytt intresse för den kristna tron. Det var under Renässansen som vi fick den protestantiska Reformationen. Kristendomen förnyades genom att Luther och andra gick till de bibliska källorna och bröt med den etablerade kyrkan och de traditioner som den hade utarbetat under 1500 år. Något liknande kan ske igen.
Och för det tredje tror jag att det nyvaknade intresset för Antiken handlar om en längtan efter en annan form av intellektuellt tänkande än det som springer ur våra moderna ideologier – liberalism, marxism och feminism – och som så länge dominerat vid våra universitet och i vårt kulturliv.
I sin bok ”Världens mest protestantiska land” skriver statsvetaren Katarina Barrling (intervjuad här på Riks) att det moderna Sverige tänker politiskt i enlighet med rent kristna värderingar: ”tro, hopp och kärlek”. Det här betyder bland annat att vi fattar beslut om såväl invandringspolitik som gröna industrisatsningar på grundval av vad vi tror och hoppas och inte på basis av vad en nykter bedömning faktiskt uppmanar oss att göra.
Katarina Barrling kontrasterar dessa kristna dygder med vad hon kallar ”Antikens kardinaldygder: vishet, mod, måttfullhet och rättrådighet”. Här handlar det alltså inte om att tro till varje pris utan snarare om att begagna sitt förnuft. Människan ska inte tro blint på det goda utan göra kloka avvägningar mellan vad hon vill göra och vad hon kan göra.
Är det något vi behöver i vårt samtida Västerland så är det vishet, mod, måttfullhet och rättrådighet. Människor skriker efter vishet i hanterandet av vårt svenska samhälle och vår sårbara svenska kultur. Människor längtar efter mod i det politiska förändringsarbete som nu är så nödvändigt. Och de längtar inte minst efter måttfullhet i invandringspolitik och klimatanpassningar. Här har tänkare som Aristoteles, Cicero och Seneca helt andra budskap att förmedla än våra moderna idealister i form av liberaler, marxister och feminister. Vi ska med vishet och måttfullhet ta till oss det som våra moderna tänkare har lärt oss, men vi ska heller inte glömma betydligt äldre och kanske än mer grundläggande lärdomar om just vishetens och måttfullhetens värde.
Det är mycket uppmuntrande att Antiken kommit tillbaka. Det är uppmuntrande att unga och bildningshungrande västerlänningar intresserar sig för något annat än för 1700-talets så omhuldade Upplysning. Och jag hoppas att det intresse som nu har uppstått för vår grekisk-romerska forntid är ett tecken på en växande västerländsk självkänsla. Vi kan inte söka vår identitet endast i en självförnekande kristendom där förloraren vinner genom att frivilligt uppbära världens synder på sina axlar. Vi kan heller inte söka vår identitet i ideologier som liberalism och marxism eftersom dessa till sin natur är internationalistiska och i viss mån därför självförnekande.
Vi västerlänningar måste vara något som andra inte är. Och vi måste ha något att se upp till, något att försöka efterhärma som andra inte har. Här kan Antiken vara vår stora förebild. Sokrates, Caesar, Cicero och Alexander den store, det är vi. Vi är en del av samma civilisation. Vi har gjort storslagna saker förr, så vi kan göra det igen. De visar oss vilka vi är och vilka vi kan vara.
(Och vi i Sverige ska naturligtvis inte glömma bort det storslagna fornnordiska arv som hela världen avundas oss.)
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
