Jeremiah Karlsson: Täppas Fogelberg och Sveriges usla eliter

Jeremiah Karlsson skriver om Sveriges urusla eliter. När Täppas Fogelberg ledde programmet ”Ring P1”, dit debattsugna svenskar får ringa och lyfta vilka ämnen de vill, var det uppenbart att ingen fick ifrågasätta eliternas sövande narrativ om godhet, öppenhet och trevlighet. Täppas ville att allt skulle vara som vanligt: obekymrat, trevligt och lättsamt. Människor som ringde in hade en annan bild av det samtida Sverige.

Sveriges Radios långkörare ”Ring P1” torde vara en av de framtida forskarnas främsta källor till information om hur mikroaggressioner gått till mot Sveriges fundersamma befolkning. Speciellt de program som leddes av den ofta så hyllade Täppas Fogelberg.

Jag brukade som ung vuxen lyssna på hans program. Den godmodige Täppas inledde vanligtvis med vädersnack. Sprakande vintrar, blommor, fågelsång, iakttagelser från hans resa till jobbet som hade gjort Täppas på gott humör – att småsnacka politik med folk måste ju vara ett kul jobb. Jag visste inte ens att han var blind, det framgick inte av programmen.

Men undan för undan, allteftersom misshagliga röster ringde in och klagade på samhället, blev Täppas otrevlig. Hans dag förstördes av högermän, kristna och konservativa, folk som verkade efterblivna i hans värld. Man kunde höra på hans röst hur mycket han föraktade dessa inringare. Täppas trissade upp sig själv, konflikten eskalerade och plötsligt lades luren på. Vilket programledaren och redaktionen hade rätt att göra. Ofta försökte han finna vägen tillbaka till sin grundläggande stämning, den godmodige livsnjutaren, utan att helt lyckas. Resten av programmet bar ofta en bismak av irritation.

Ring P1 med Täppas Fogelberg lärde mig tidigt att en lugn medborgare är en god medborgare. Den som upprört kritiserar fel saker kommer bli avvisad, få luren i örat. Och så kan det pågå hos den kulturella, hegemoniska eliten tills verkligheten knackar på med alltmer explosiva bultningar. Då ändrar sig möjligen de maktlystna (de pragmatiska partigängarna) medan intelligentian gräver ner sig i skyttegravar.

Kulturarbetarna och konstnärerna blir de mest stagnerade, när det borde vara tvärtom: de kreativa borde vara modiga både i att varna och att tänka nytt. Men tyvärr sitter de fast i sina försörjningsstrukturer, i sina framgångsformler. De verkar notoriskt rädda för att förlora sin identitet och blir därför nostalgiska. Men i själva verket är de institutionaliserade, ängsliga och dogmatiska. Då kan nämligen deras elitism bevaras.

Ring P1 med Täppas Fogelberg visar tydligt hur Sveriges samhällsproblem till viss del har skapats av usla eliter i media och kultur. I någon mening har de alla varit små godmodiga Täppas som helst snackar väder och inte låter stämningsstörningar märkas. ”Kulturer förändras” är den floskel de likt en bindel har knutit över sina egna ögon – utan hänsyn till att kultur och civilisation faktiskt är avvikelser i världshistorien, öar i ett hav av barbari. De har, likt Täppas, trott sig stå på kulturens och civilisationens sida allt medan de med sin ansvarslöshet har bidragit till att göra Sverige kaotiskt och att underminera vår välfärdsstat.

Sverige har haft en usel samhällsdebatt. Detta är alltjämt vårt verkliga demokratihot. Och dess uselhet kommer bland annat av att våra media- och kultureliter i decennier har brännmärkt sina kritiker. Varför skulle kritik vara farligt? Redan i gymnasiet lär man sig värdet av kritiskt tänkande. Kritik kan ge vitalitet i de flesta sociala sammanhang. Men om kritiker brännmärks av eliter med symboliskt kapital så kommer de att tystna. De som inte låter sig tystas går i vissa fall till sina egna mer eller mindre sunda kanaler, medan andra hamnar i världsfrånvända konspirationsteorier, vilket får den fortfarande lika usla eliten att tro att kritiker är liktydigt med galningar som inte tror på fakta. Eliterna ser inte att det ofta är de själva som skapar sina kritikers utanförskap.

Det fanns vettigt folk på 2010-talet, även bland forskare och författare, som blev refuserade när de ville föra en saklig diskussion om exempelvis invandringen. Och de blev inte bara refuserade. Vissa blev även svartlistade så att deras framtida böcker inte fick komma ut.

Vad Täppas-figurerna borde ha gjort var att lyssna och acceptera Sveriges samlade befolkning inte tillbringade dagarna med att lyssna på fågelsång. Motiverad kritik måste alltid få yttras. Annars kommer det kritiska tänkandets korrigerande funktion i ett samhälle att försvinna. I stället får vi konformism och trångsynthet. Fastställda och färdiga narrativ kommer att spridas som det vi ständigt fick höra under 2000- och 2010-talet om hur ”30-talet närmade sig”.

Det faktum att Täppas Fogelberg fick lämna Ring P1 2019 trots att han själv ville vara kvar hindrar inte att självrättfärdighet, självgodhet och bekvämlighet utmärker den usla elit jag här försöker beskriva. Men den har nu ingen kvar att uppfostra och därför blir den apokalyptisk: vi närmar oss undergången. Och för att själv bli lite apokalyptisk så drar jag slutsatsen att det bara återstår att såga ner hela trädet – ta de levande skotten, och plantera om dessa – och kasta resten av trädet i elden (metaforiskt). Där kan de jämra sig bittert (bokstavligen).

Jeremiah Karlsson

Jeremiah Karlsson är socionom och skönlitterär författare