Katarina Barrling – Har politik blivit religion?

I en intervju på Riks fick statsvetaren Katarina Barrling nyligen tillfälle att svara på frågor angående sin nya bok ”Världens mest protestantiska land – Det extrema landet lagom” (Bokförlaget Stolpe, 286 s.).

Detta är definitivt en av 2024 års viktigaste böcker. Invandringsskeptiker och andra svenskar som ställt sig utanför de åsiktskorridorer som de senaste åren definierat vad vi ska tänka om aktuella politiska ämnen har på olika sätt försökt förstå vilka krafter det är som skapar och styr det politiskt korrekta. Det perspektiv som Katarina Barrling lyfter fram utgör en viktig och kanske avgörande pusselbit i den bild av de samtida politiskt korrekta Sverige som sakta växer fram.

Sverige är som bekant ett extremt land på så vis att vi anses vara extremt sekulariserade och extremt individualistiska. Det är därför vi hamnar längst ut i ett av hörnen på den berömda kulturkarta som forskarlaget World Value Survey har tagit fram. Detta borde innebära att vi också skulle vara ett av världens minst religiösa länder. Och visst har kyrkligheten och den formella religiositeten minskat kraftigt i betydelse i Sverige. Men – och detta är en av Barrlings grundhypoteser – detta betyder inte att det religiösa tänkandet har försvunnit. Det har bara bytt arena.

Sveriges moderna historia präglas av en rad idealistiska ideologiska ställningstaganden. Sverige skulle stå upp för asylrätten. Vi skulle vara en humanistisk stormakt. Vi skulle föra en feministisk utrikespolitik. Vi skulle gå i bräschen för den gröna omställningen. Vi skulle också ha värdens högsta reduktionsplikt på fossila drivmedel eftersom ”vi” (svenskar?) hade tio år på oss att rädda klimatet. Det ena välmenande men orealistiska projektet efter det andra.

Här blir det uppenbart att politiken har kommit att präglas av ett religiöst och mer precist protestantiskt tänkande. Martin Luthers devis enligt vilken ”tron allena” skulle leda till frälsning har kommit att fungera som ledstjärna i svensk politik. Sverige skulle tro på det goda och det rätta och sedan agera politiskt utifrån detta. Det viktiga var att vi trodde på alla människors lika värde, att vi trodde på asylrätten och helt enkelt på människovärdet. Att konsekvenserna inte blev vad de troende hade föreställt sig blev sekundärt. Det var avsikten, tron som räknades. Det viktiga var att man stod upp för det rätta och att man trodde på människan.

Men om politiken ska styras av den sanna tron kommer politiken också att få hantera ett antal avvikare. Katarina Barrling uppehåller sig länge vid de olika typer av avvikare hon identifierar (i första hand avfällingar och syndabockar) och exemplifierar med konkreta fall. Det handlar om de orena Sverigedemokraterna, om den omoraliska Lena Andersson och om avfällingen Mäster Olof i Strindbergs berömda pjäs. Det kostar att inte omfamna den rätta tron. Det kostar att göra sig till motståndare till det goda.

Se gärna den intervju som Riks gjorde med Katarina Barrling och läs hennes bok. Det är mycket uppmuntrande för alla dem som på olika sätt förundras över woke, pk-kultur, massinvandring och klimathysteri att framstående akademiker nu börjar göra pk-kulturen till föremål för sin forskning. Det som har skett i Sverige de senaste 30 åren framstår på många sätt som obegripligt. Men nu börjar forskning och rationellt tänkande att hinna ifatt. Och det är goda nyheter.

Richard Sörman, politisk redaktör och ansvarig utgivare på Riks