Linnea Klingström: SL:s kampanj ett hån mot svenska kvinnor

Jag är 21 år när Elin Krantz mördas, 2010, av etiopiern Ephrem Yohannes.

Han har spanat in henne på femmans spårvagn. Flera gånger på spårvagnen gör han försök att prata med henne. När hon går av vagnen följer han efter henne, för att sedan våldta och mörda henne.

Min bästa vän bor nära hållplatsen. Kvällen efter mordet, när Elins kropp fortfarande ligger i skogsdungen, sargad och våldtagen, tar vi spårvagnen tillsammans. Vi vågar inte åka ensamma. När vi dagen efter får veta att Elin legat död bara några meter ifrån oss mår vi fysiskt illa. Vi vet att det lika gärna kunde ha varit någon av oss. 

Jag är 24 år och har precis fått förstahandskontrakt på en lägenhet. Det är en ombyggd cykelkällare på Hisingen. Jag tar bussen från Hjalmar Brantingsplatsen till lägenheten. En utländsk man sätter sig bredvid mig, trots att det finns många lediga platser.

Kan jag få ditt nummer, frågar han. Jag ser att de andra på bussen tittar. Ni svenskar är så tråkiga, säger han. I mitt land pratar man med varandra, säger han. Jag ger honom mitt nummer. På den korta vägen från bussen till min lägenhet har han ringt tre gånger och sms:at två. Jag blockar numret och vågar inte ta samma buss på en månad. 

Jag är 27 år och gravid. Mår otroligt illa, har spytt ungefär varannan timme hela dagen. Till sist ber chefen mig att åka hem. Ett gäng invandrarkillar på bussen från Borås till Göteborg skojbråkar med varandra. De knuffas så hårt att de flyger in i andra passagerare. Jag försöker skydda magen. En av killarna ramlar in i en gammal tant. Killarna skrattar. Jag håller handen på magen och mår så otroligt illa. En hållplats kvar. När jag gått av bussen spyr jag i en papperskorg. 

Jag är 30 år och ska ta spårvagnen hem med min dotter. Vi har varit på Liseberg och sovit över hos mina föräldrar. Det är augusti, varmt och fuktigt. Min dotter gnäller. Spårvagnen är inställd. Någon har skjutit en kvinna på vagnen i Majorna. Vi tar en taxi hem. 

Jag är 33 år och har varit ute med en väninna. Jag hoppar på femmans spårvagn på Kungsportsplatsen. Vid Korsvägen går en utländsk man på. Trots att vagnen inte ens är halvfull sätter han sig mitt emot mig. Det är det där sätet precis mellan vagnarna, det som egentligen är alldeles för litet för att man ska få plats mitt emot varandra. Han stirrar på mig med gula ögonvitor och stora pupiller. Så slickar han sig långsamt runt munnen och lägger en hand på mitt lår. När spårvagnen stannar till går jag av.

Regnet öser ner. Jag har fyra stationer hem, men känner mig tryggare på trottoaren längs Delsjövägen än på spårvagnen. Är jag rasist nu, tänker jag medan jag halvspringer i regnet. Borde jag suttit kvar? Är jag bara en tråkig svensk? 

Nej, så tänker jag faktiskt inte alls.

Jag tänker på Elin Krantz. Jag tänker på spårvagnens övervakningsfilm där man ser hur mördaren tar kontakt med henne. Jag tänker på hur hon försöker ignorera hans närmanden, utan att verka otrevlig. Jag tänker på Elins döda kropp i skogsdungen vid Temperaturgatans spårvagnshållplats på Hisingen. 

Jag är 36 år när SL lanserar en reklamkampanj föreställande en svensk medelålders kvinna, Anita, som lyssnar på tiktok-videos för högt i kollektivtrafiken. Enligt reklambilden blir den utländske mannen, Samir, bredvid henne störd. 

Kanske känner sig Samir rädd och utsatt. Kanske väljer han att gå av bussen flera hållplatser för tidigt och springa hem i regnet. Det förtäljer inte historien. Men kampanjen har väckt massiv kritik. SL har försvarat sig med att syftet är att "lyfta igenkännbara situationer i kollektivtrafiken" och inte att peka ut specifika grupper. Gott så.

I nästa reklamkampanj föreslår jag att Anita förmanar Samir att inte knuffa, misshandla, antasta, mörda, våldta eller skjuta ihjäl kvinnor på bussen. För även om syftet med kampanjen är gott är den faktiskt inget annat än ett hån mot alla svenska kvinnor som i flera decennier känt sig otrygga i kollektivtrafiken på grund av utländska män.