Kulturvänstern vill ha pengar och hjältestatus

Idag är det så uppenbart att kultursektorn är vänster att det är lätt att glömma att det inte måste vara så. Åtminstone fram till efterkrigstiden var åsiktsfördelningen betydligt jämnare än vad den är idag. 

En viktig förklaring är pengar. Alltså hur kulturen finansieras. Vi har gått från en tid då kulturen var lika oberoende som vilken annan näring som helst, till dagens nästa totala beroende. Kulturarbetare borde alltså snarare kallas kulturbidragstagare. Därmed är det naturligt att de dras mot den bidragsentusiastiska delen av politiken, alltså vänstern. 

Idag pumpas kulturen upp som en ballong via en liten djungel av myndigheter som Kulturrådet, Konstnärsnämnden, Statens musikverk och Svenska filminstitutet. Statens samlade kulturbudget (stat, region, kommun) är cirka 35 miljarder kronor enligt Myndigheten för kulturanalys. Tydligen kräver det alltså en helt egen myndighet för att hålla reda på sådant.

Pengars makt

Påstår jag att kulturarbetarna låtsas vara vänster för att de får betalt för det? Nej. Folk tror ofta med fullständig uppriktighet på vad de tjänar att tro på. Man är till och med stolt över det. Detta påmindes vi om förra månaden när kulturminister Parisa Liljestrand (M) buades ut under ett tal på filmfestivalen i Göteborg där hon (enligt de närvarande kulturbidragstagarna) var chockerande tydlig med att kulturresurserna var begränsade och att krav skulle ställas på hur de användes. Jag är inte tankeläsare, men jag tror att de närvarande kulturarbetarna uppriktigt såg sig som demokratins förkämpar när de hånskrattade åt detta. 

På samma tema finns det en tydlig koppling mellan självförsörjningsgrad och vänstersympatier. I Sverige är kulturen mycket mer bidragsberoende än i USA. Alltså bör det inte komma som någon överraskning att kulturen är mindre vänster i USA. 

Detta gäller även inom kultursektorns undersektorer. Mer lönsamma kulturformer som musik, film och datorspel höll ut mot vänstern i decennier. "Wokeness" är här relativt nytt, åtminstone dess dominans. Detta kan jämföras med sådant som teater, poesi och opera som är så vänster att man nästan kunde misstänka att de ägnade sig åt satir. Mest vänster verkar de vara som gör fula målningar och installationer, som ingen vettig människa skulle betala för. 

Eller förlåt. Vettiga människor betalar ju för sådant. Via skattsedeln. 

Även här har minister Liljestrand varit framme och föreslagit en mer privatfinansierad kultur. Hon är så pass rabiesradikal att hon påstår att om kultur är värd att ta del av så kommer folk frivilligt att betala för den. Detta håller nog många inom kultursektorn med om, men vänder sig ändå emot förslaget. För de inser ju också att om kulturen inte är värd att ta del av så kommer folk inte frivilligt att betala för den. 

Kulturens känsloliv

Men det finns mer att säga. Visst är pengar viktigt, men det är inte allt. 

Än viktigare är den psykologiska profilen hos de som engagerar sig i kulturen. Till saken hör att de är känslomässigt lagda. Detta är inte förvånande, då kulturverksamhet handlar om känslor. Alltså dras känslosamma typer till kulturen, snarare än tänkande. 

Känslosamhet är inte detsamma som dumhet. Men det inbegriper en förkärlek till det dramatiska, det romantiska, till äventyret. De som dras till kultursektorn söker mening, eller åtminstone känslan av mening. Och detta är något som vänstern erbjuder dem. Ta denna formulering av vänsterns självbild:

"Goda, fattiga, svaga förtrycks av onda, rika, giriga, vita kapitalister. Alla mäktiga är onda, alla svaga är goda. Det är vi, den upplysta vänstern som har vaknat upp för att se världen som den är. Alla som är mot oss är antingen dumma eller onda. Det som står framför oss är en titanisk kamp mellan gott och ont, där ödet har bestämt att vi ska segra och bygga en rättvisans och jämlikhetens utopi."

Det är, för att tala showbizspråk, en "bra story". Den ger kultursektorns känslomänniskor precis vad de vill ha. Drama, romantik och – framför allt – hjälterollen. 

Vad har högern att erbjuda? Vad sägs om det här:

"Världen är en komplicerad plats, och även i de fall då vi vet vad som är rätt finns det ofta praktiska hinder för att genomföra det. Alla lösningar skapar nya problem. Våra resurser är begränsade, och varje gång vi gör något så måste vi sluta göra något annat. Hur vi än vänder oss har vi rumpan bak. Romantik är farligt, försiktighet en dygd."

Detta är en deprimerande syn på världen. Jag har full förståelse för att känslomänniskor inte besvärar sig. Kanske bör jag bli vänster trots allt...?

Kulturfolk söker dramatiken och hjälterollen. Vänstern erbjuder dem det. Men det händer faktiskt att högern bjuder över med en bättre hjälteroll. Ofta sker detta i kommunistdiktaturer, där kulturfolk i den utsträckning förtrycket tillåter tenderar att vara höger. 

Och därmed, bör man tillägga, ofta blir hjältar på riktigt.

JAKOB SJÖLANDER

Jakob Sjölander är skribent och författare till bland annat "Arationality and Tech" och "The Future of Yesterday."