Prenumerera
Det är kanske lite sent att bli upprörd över en bok som kom ut för mer än sextio år sedan, men Lars Ullerstams De erotiska minoriteterna har ännu inte förlorat sin chockkraft. Jag kom först i kontakt med boken genom Ivar Arpis högt rekommenderade substack Rak Höger. Den sjunde maj intervjuade Arpi journalisten Per Gudmundson och frågade honom om tre bokrekommendationer för att förstå Sverige. Ett av svaren löd som följer:
”Sedan tror jag att man behöver läsa någon bok som skildrar 60- och 70-talet, så att det blir begripligt vilket enormt skifte Sverige gick igenom ideologiskt, som vi får städa upp efter idag, då vi korrigerar politiken igen. Kanske Lars Ullerstams debattklassiker De erotiska minoriteterna från 1964, där varje tänkbart beteende beskrivs som normalt eller rentav önskvärt, och därför borde få samhällets stöd.”
Det var en bra rekommendation. Boken är minst sagt intressant. Vad sägs exempelvis om följande utdrag?:
”Små barn visar ofta ett mycket påtagligt intresse för sina föräldrars könsorgan. Psykoanalytikerna anser att det är av största vikt för barnets psykosexuella utveckling, att föräldrarna ej avvisar detta närmande, som i vissa fall kan bli intensivt libidinöst. […] I varje fall tror jag att det är svårt för barnen att utveckla lyckliga instinktiva känslor för föräldrarna, om de inte tillåts ”leka under täcket”. […] Enligt min erfarenhet blir sexuella lekar mellan föräldrar och barn (i småbarnsåldern) allt vanligare hos unga barnfamiljer. I varje fall förekommer sådant hos de flesta av mina vänner.” […] ”…rent älskliga idyller där modern serverar kaffe på sängen, medan fadern och dottern ägnar sig åt masturbation”.
De erotiska minoriteterna var välskriven (det måste erkännas) och framgångsrik. Den översattes till flera språk, och hindrade inte författaren från att slutligen avancera till överläkare. Även om få av Ullerstams förslag blev verklighet så är det ändå anmärkningsvärt på vilket allvar följande förslag togs:
”Alla slags perversa böjelser skulle tillfredsställas i dessa önskebordeller, som skulle tillhandahålla adekvata redskap och skolad personal. Vidare skulle det finnas ambulerande bordeller, som försörjde kroppssjukhus, sinnessjukhus, sinnesslöanstalter, förlamade hemmaliggande åldringar och sjuklingar…” ”Personalen skulle kallas erotiska samariter och åtnjuta stor aktning”.
Utöver dessa statliga bordeller så föreslår Ullerstam även koppleriverksamhet så att folk med ovanliga läggningar som exempelvis sadister och masochister ska kunna finna varandra. Jag antar att internet idag har löst det problemet. Pedofili och nekrofili ska vara lagligt. Att tidelag hade legaliserats redan 1944 var bara bra. Det borde vara möjligt för folk att donera sina kroppar till nekrofiler.
Det kanske mest intressanta med Ullerstam är det totala förakt han bemöter tvivlare med. Präster ska ”uppfostras” till en vänligare inställning till sexualhygien. Och: ”Jag kan dock inte hitta några väsentliga invändningar mot mina reformförslag. Att de är ”osedliga” eller strider mot de gudomliga kraven är för mig helt ointressant”.
Traditioner, historia och folklig moral tillmäter han inget värde överhuvudtaget. Den krassa materialismen, rationalismen och utilitarismen härskar oinskränkt. Folket är ett blankt ark där upplysta politiker, byråkrater och psykiatrer både kan och bör skriva ned vad de på vetenskaplig väg vet är bäst.
Aldrig tar Ullerstam paus och undrar om saker kanske är som de är eftersom de har fungerat någorlunda bra i tusentals år, medan hans egna utopiska visioner (lyckligtvis) aldrig testats. Jag påminns om att den värsta dödssynden är högmodet.
Lars Ullerstam räknas till de svenska ”sexliberalerna”. Men detta stämmer inte. Åtminstone inte om vi använder ordet ”liberal” i dess klassiska betydelse, som någon som är för frihet. Ullerstam borde snarare beskrivas som ”sexsocialist”, eftersom han igen och igen föreslår att staten ska gå in och ändra på medborgarna. Istället för att – som i en demokrati – det är medborgarna som ska ändra på staten. Snabbt ska det gå också.
Det är lätt att avfärda Ullerstam som en ensam radikal. Men den stora sexualbrottsutredningen SOU 1976:9 föreslog exempelvis böter för våldtäkt, legaliserad incest och en sexuell myndighetsålder på tio år. Detta blev aldrig lag, men det var bara på grund av hårt folkligt motstånd. De erotiska minoriteterna var ett symptom, snarare än sjukdomen själv. Själva sjukdomen lever kvar – maktens hybris.
Men nog är det skönt att veta att det inte bara är vår egen tid som har konstiga sexidéer!
Jakob Sjölander
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
