Linnea Klingström: Den samtida konsten gör undergången platt

Recension: Apokalyps – från yttersta domen till klimathot

Göteborgs konstmuseum 22 februari 2025-18 januari 2026

Den 21 december 2012 satt jag i mitt sovrumsfönster och tittade upp mot stjärnhimlen för vad jag trodde var sista gången. Enligt en tolkning av Mayakalendern skulle världen nämligen gå under just detta datum. Det gjorde den inte. Jorden fortsatte snurra som vanligt, dagar och nätter kom och gick. Sedan bröt en pandemi ut. Det blev krig i Europa. Kärnvapenhotet blev realitet på nytt. Mer än tio år efter att jorden enligt Mayakalendern skulle gått under består mitt flöde på TikTok av profeter som varnar för att den yttersta tiden är här varvat med skakiga videos på UFO-attacker i USA. Göteborgs konstmuseums nya utställning om apokalypsen kunde inte ligga mer rätt i tiden. Eller?

Utställningen är uppdelad i tre etapper: ”Hotet från samtiden”, ”Gudarnas vrede” samt ”Vid ruinens brant”. Varje del har sin egen våning, omgärdad av svarta väggar. Konsten sträcker sig från mitten av 1400-talet fram till vår samtid. Här finns kända verk som ”Apokalypsens fyra ryttare” av Albrecht Dürer (1498) och Evelyn de Morgans ”Sömn och Död: nattens barn” (1883). Den första något mer begriplig på en utställning om apokalypsen än den andra. 

Tyvärr känns även flera andra verk malplacerade. Det är svårt att förstå hur Hannaleena Heiskas gråtande ”Rachael #3” (2012); ett porträtt av en gråtande kvinna, och Antony Gormleys ”Utlopp” (1983); en människokropp i ett skal, ska kopplas till utställningens tema. Inte ens i museets egen informationsvideo som visas i ett separat rum får man någon förklaring till verkens roll och funktion i utställningen. Kanske, skriver museet, har den kropp Gormley skapat ”fått ett skyddande hölje mot en hotfull omvärld, kanske ett atomvapenkrig eller någon annan katastrof”. De kunde med andra ord lika gärna visat en sten och frågat sig om den var det enda som fanns kvar efter apokalypsen.

En höjdare är däremot den svenska konstnären Rej Fribergs ”Mörkerbomb” (1977), en svartvit teckning som med sin mörka skugga mitt i staden verkligen förmedlar känslan av apokalyps och undergång. Av de samtida konstverken sticker finsk-svenska paret Inka Lindergård och Niclas Lindergård ut med sitt ”Familjeporträtt” (2018) föreställandes konturerna av en självlysande eller rent av utsuddad familj i skogen – en konsekvens av en katastrof eller en framtidsvision där naturen frodas utan oss människor? Kim Simonssons skulptur ”Savoy cottage” (2023) som föreställer en flicka från den tyska folktrons mossfolk för tankarna till vår svenska folktros koppling till naturen och dess starka krafter. Känslan av sammanhang och förbindelse till naturen bryts dock abrupt vid japanska Tetsumiko Kudos ”Odlande av naturen” (1970) föreställande en kaktus i form av en erigerad penis i en biosfär toppad med människohår. 

Överlag är det mer ”äckelkänsla” än undergång som präglar utställningen. Det rinner ur monstrets kroppsöppningar i ”Målning 21” (1970–1973) av Ulf Rahmberg, kött härsknar och spricker upp i ”Hundarnas år tar slut” (1971) av Åke Nilsson och de vita små figurerna i Anastasia Ax ”Trunk” (2004) letar sig givetvis in i varandras kroppsöppningar i en hög på golvet. Undergången må vara skrämmande, men måste den verkligen vara så äcklig?

Fokus i utställningen ligger på den västerländska konsten, med tonvikt på Norden och Europa. Det märks, och kanske saknar jag skildringar av världens undergång från fler religioner och kulturer. Märkligt nog saknas även en skildring av vår fornnordiska världsundergång Ragnarök. Det borde varit en självklarhet i en utställning som denna.

Apokalyps tar givetvis även upp samtidens domedagsnarrativ: klimathotet. Det skildras framför allt genom videon ”For those yet to be” (2016–2018) av den aktivistiska konstnären Nastja Säde Rönkkö. Verket består av en film på konstnären själv med ett plakat ståendes vid en glaciär. I vanliga fall hade jag gäspat, men precis innan jag passerar hennes video har jag beskådat Sven X-et Erixsons idéskiss till ”Spegelsalen” (1959) ur operan Aniara. Kanske är det för att jag hör strof 25 ur Aniara i mitt inre som jag faktiskt blir berörd: 

”Här färdas vi i sarkofagen stilla, gör ej som förr planeten något illa, och sprider aldrig mera dödens frid. Här kan vi öppet fråga, ärligt svara, när vilsefarna skeppet Aniara, i rymdens öde rum drar bort från skamlig tid”. 

Känslan dör dock snabbt när jag en våning ner möts av Cajsa von Zeipels ”Formula X” (2021): en silikonskulptur föreställande en gravid kvinna med mjölkstinna bröst och en dockbebis hängande i en hjälm på ryggen - ett queert ifrågasättande av normer enligt museet. På marken ligger överkörda bitar sushi. Allt känns återigen... bara äckligt.

Men det säger kanske något om vår samtid och synen på konsten. Romantikens konstnärer förkroppsligade tanken på undergången genom det som i konstsammanhang kallas det sublima. Det sublima är det storslagna, det skrämmande och gränslösa som ryms i tanken på till exempel avgrunden vi stirrar ner i, naturkatastrofers skönhet och förödelse eller rymdens oändlighet. Det sublima är på samma gång både skönhet och ångest, det vackra i det skrämmande och det skrämmande i det vackra. Just den motsättningen saknar jag i de samtida verken. Utan det vackra blir det skrämmande bara ett tomt effektsökeri. Johan Christian Dahls oljemålning av ”Vesuvius utbrott” (1820) och John Martins ”Herculaneums och Pompejis förstörelse” berör mig helt enkelt mer än de överkörda sushibitarna på golvet. 

När jag lämnar utställningen är det inte utan en viss besvikelse. Var det inte mer än så här? Jag kastas tillbaka till den där natten 2012 när jag med ungdomens naiva förväntningar satt i fönstret, beredd på att bevittna apokalypsen. Jag blev besviken då med. Människan har trots allt alltid väntat på världsundergången. Tack och lov blir det nog inte roligare än så, vi får fortsätta vänta. Men på en konstutställning med temat apokalypsen borde ambitionen ändå varit lite högre.

Linnea Klingström,
Kulturvetare och andra vice ordförande i föreningen Gimle