Linnea Klingström: Det var bättre förr

Det var bättre förr. Det är jag säker på. 

När jag var liten väcktes jag inte av bomber och bilbränder. Grannens port sprängdes inte bort, och om jag vaknade rädd var det bara av en mardröm.

Om det inträffade en skottlossning i Sverige var det nyhetsstoff i flera dagar. Att någon oskyldig, en pappa på väg till simhallen med sin son, en flicka på kvällspromenad, en tant som rastade hunden, skulle skjutas eller sprängas till döds fanns inte på världskartan. Jo, det gjorde det givetvis, men inte på Sverigekartan. 

Hade någon sagt till mig att mina barn skulle vakna av explosioner och skottlossningar inte bara en gång, inte två, utan flera gånger under sina första år i livet hade jag inte trott att det var sant. Hade någon sagt att jag själv skulle vara rädd för att sprängas i bitar när jag passerade trapphuset och lägenhetsporten med min bebis i famnen hade jag bara skrattat. Jag hade skrattat om någon sagt till mig att jag skulle bli förälder i ett land där mammor riskerar att avrättas med sina barn i famnen. Nej, jag ska ju bo i Sverige! hade jag sagt och skrattat. Men nu skrattar jag inte. 

Än så länge har inga bomber exploderat i vår trappuppgång. Den senaste explosionen var i en port några meter från kvarterspizzerian. Min son vaknade av smällen och grät. När jag vaggade honom till sömns igen viskade jag att det bara var åskan. Jag trodde själv att det var det. Det var inte förrän blåljusen lyste upp barnkammaren som jag förstod. Nu hade det hänt även här. I vårt trygga kvarter. Jag vaggade min son i det pulserande blåljuset och kände en kvävande känsla av att inte kunna fly. 

Brinnande bilar har vi än så länge bara sett från fönstret. Vår egen bil är hittills förskonad. Inga kvarglömda gosedjur i baksätet har brunnit upp, inga svindyra bilbarnstolar har gått upp i rök. Vi har bara hört skottlossningar på avstånd. När sirener ljuder springer barnen fram till fönstret för att se om det är en polisbil eller en ambulans. Har de tur kan de få se alla möjliga sorters utryckningsfordon! Än så länge är mina barn för små för att förstå att blåljus och sirener är förknippat med mer än lyckliga slut och hjältemod.

På morgonen scrollar jag i mobilen och läser om den senaste skjutningen och nattens explosioner. Just nu kämpar en mamma i min ålder på sjukhus för sitt liv. På sjukhus ligger även hennes lilla barn. Ett barn i min sons ålder. De är svårt skadade efter att en termosbomb exploderat i deras hem. Enligt SVT var explosionen avsiktlig, men ingen i familjen var måltavlan. Sprängdådet utfördes på fel adress. Det lilla barnet som skadades i sprängningen i natt vet nu mer än mina barn om varför blåljusen ibland lyser upp rummet om natten. Barnets mamma fick ingen chans att vagga sitt barn och viska att det bara var åskan som dånade.

Mor och son kämpar för sina liv efter att en bomb sprängts i deras hem. I natt. I Sverige. Det låter som en mardröm. Men det är sant. Och det gör mig helt säker på att det faktiskt var bättre förr. Måtte vi kunna vrida tiden tillbaka på något sätt.