Linnea Klingström: Sammanhållning och trygghet på bilträffen

Det är en blandad kompott av människor som samlats på bilträffen denna majdag. EPA-ungdomar med keps på huvudet och energidryck i handen beundrar en Volvo med inbyggt, blinkande, DJ-bås. Barnfamiljer vandrar runt mellan de uppställda bilarna och föräldrar lyfter upp de minsta barnen så de kan se in i tidstypiska kupéer. Äldre par rullar in i blanka veteranbilar.

Tillställningen har samlat människor i alla åldrar. Vid en första anblick verkar allt handla om plåt, krom och hästkrafter. Men när jag tar ett steg tillbaka och tittar på människorna, förstår jag att bilarna bara är katalysatorn. Den egentliga motorn i den här subkulturen är gemenskapen.

På bilträffen suddas alla vanliga gränser ut. Det spelar det ingen roll vad du jobbar med eller var du kommer ifrån. Ferrarin står parkerad bredvid en rostig men älskad EPA. En äldre herre i pikétröja står lutad över samma motorblock som tonåringen i skitiga snickarbyxor. De talar samma språk. De förstår varandra.

Ur högtalarna spelas epa-dunk, dansband och rock i en lika märklig som självklar kombination. Det är en gemytlig känsla att promenera runt bland bilarna, beundra interiören i en neonrosa EPA och småprata med ett äldre par som dricker eftermiddagskaffe utanför sin gamla husvagn från 1965 (en Opio 600). Trots mitt obefintliga motorintresse känner jag mig hemma. Jag känner mig trygg här. Som en del av gemenskapen. 

Jag tänker att det är precis så här Socialdemokraterna och vänstern föreställer sig att det ska bli om de får igenom sitt förslag om att tvångsblanda befolkningen. Om vi bara samlas på en och samma plats kommer sammanhållning och gemenskap uppstå automatiskt. 

Så kommer det inte bli. 

Sammanhållning och gemenskap är nämligen inget som kan lagstiftas fram eller tvingas på människor uppifrån. Det är en organisk process som växer fram ur delade värderingar, gemensam kultur och en upplevelse av trygghet. Och med trygghet menar jag inte bara frånvaro av fysiskt våld. Nej, jag menar den djupa, psykologiska förutsägbarheten i att förstå sin omgivning. I att känna sig hemma. 

Äkta sammanhållning kräver nämligen ett gemensamt fundament, där kulturen och språket är de viktigaste hörnstenarna. Språket är så mycket mer än bara ord. Det är nyckeln till empati, humor, nyanser, förståelse och konfliktlösning. Att tvinga ihop människor som inte delar samma språk skapar inte möten. Det skapar tystnad. I bästa fall isolering och ensamhet. I värsta fall övergrepp och våld.

Kulturen fungerar som ett osynligt kontrakt för hur vi ska bete oss mot varandra. Det kan handla om synen på jämställdhet, individens frihet, sekularism och respekten för gemensamma regler. När totalt skilda kulturvärderingar krockar i en påtvingad vardag upplever människor att deras invanda trygghet tas ifrån dem. Som människor söker vi oss till det välbekanta för att känna oss trygga.

Det handlar inte om illvilja, utan om ett grundläggande psykologiskt behov av förutsägbarhet. Det var också därför svenskar som emigrerade till Amerika sökte sig till andra svenskar som gjort samma resa, liksom människor som kommer till Sverige söker sig till sina landsmän här i Sverige.

Om vi vill ha ett sammanhållet samhälle måste vi sluta tro på den sociala ingenjörskonstens enkla lösningar. Gemenskap och samhörighet behöver byggas nerifrån och upp, genom ett gemensamt språk och respekt för de normer och värderingar som byggt vårt land. Sammanhållning föds ur egen vilja, förståelse och trygghet. Inte ur politiska tvångsmetoder. Inte genom att tvinga ihop människor från skilda kulturer som saknar vilja att ens försöka lära sig den andres språk.

När eftermiddagen övergår till kväll och motorerna mullrar igång för den obligatoriska cruisingen genom samhället är det dags för oss att åka hem. Doften av motorolja, grillat och wunder-baum ligger tung i majkvällen. Innan vi lämnar bilträffen köper vi varsin nyfriterad “Smålandslangos” med västkustsallad. Man är väl lite mångkulturell – när man får välja själv.