Linnea Klingström: Därför ogillar kultureliten vår kulturkanon

Vår nya svenska kulturkanon kan bli ett nyttigt verktyg bland andra för både svenskar och invandrare att orientera sig i den svenska kulturhistorien. Men kultureliter är måttligt entusiastiska. Med nedlåtenhet och illa dolt förakt beskriver de projektet som patetiskt och meningslöst. Antagligen för att de själva vill ha monopol på vår gemensamma kultur, skriver Linnea Klingström.

Vad heter Pippi Långstrumps två bästa vänner? Är det A. Tony och Annie? B. Tomas och Anna? C. Tom och Ada? Eller D. Tommy och Annika? 

Frågan ställdes i tv-programmet Vem vill bli miljonär som sändes i TV4 mellan åren 2000 och 2003. Tusenkronorsfrågan var den lättaste frågan i programmet. En symbolisk fråga, kanske mest för att värma upp stolen och publiken. Men ändock en väl så viktig fråga på vägen mot de 10 miljonerna.

Livlinorna ville den spelande spara på så länge som möjligt. Men när frågan om Pippi Långstrumps vänner ställdes uteblev svaret. Den tävlande var en kvinna med utländsk bakgrund.

Kvinnan hade ingen aning om vem Tommy och Annika var. Jag minns inte om hon frågade publiken eller ringde en vän, men jag minns hur detta blev ett uppvaknande för mig. Jag var 10 år och hade fram tills dess trott att alla i Sverige kände till Pippi Långstrumps äventyr. Jag gjorde ju det. 

I tisdags tillkännagavs Sveriges kulturkanon, en lista över litteratur och andra verk och företeelser som anses haft en särskilt stor betydelse för svensk kultur. På listan över prosa återfinns bland annat Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf, Utvandrarna av Vilhelm Moberg och Pippi Långstrump av Astrid Lindgren. På listan över bildkonst kan nämnas Nordisk sommarkväll av Richard Berg och Tomtebobarnen av Elsa Beskow. Bland filmerna återfinns Det sjunde inseglet av Ingmar Bergman. Det är en strålande bra och koncis kulturkanon, vars syfte enligt Lars Trädgårdh är ”att genom bildning inkludera alla i en delad gemenskap”.

Men alla är såklart inte nöjda. Framför allt inte vänsterkultureliten. ”Det sjunde inseglet är överskattat” tycker en hipster på Sergels torg till SVT. Jonas Gardell får fantisera fritt i Expressen om hur kulturminister Parisa Liljestrand tänkt att: ”Lars Trägårdh är ju professor, han vet förstås vad han gör, Radiohuset är nog en roman av August Strindberg”. Geniet Alex Schulman sågar ”skiten” med motiveringen att en kulturkanon handlar om att ”upphöjda människor ska berätta för det ovetande ”folket” vilka verk som är betydelsefulla eller inte”. Ungefär samma fantasier som Jonas Gardell har om Parisa Liljestrands och det mindre upphöjda folkets litteraturkunskaper alltså.

Ni hör väl hur elitistiska och klassföraktande dessa uttalanden är?

Men som vanligt är det egentligen kulturvänstern som inget förstår. De förstår inte hur det känns att leva i Sverige men att stå utanför vår svenska kultur och gemenskap. De förstår inte att det finns människor i Sverige som inte vet att Pippis bästa vänner heter Tommy och Annika. De förstår inte att bara den som faktiskt sett Det sjunde inseglet av Ingmar Berman kan kosta på sig att tycka att det är en överskattad film som inte platsar i en svensk kulturkanon.

I dagens Sverige söker många invandrare en väg till integration. Många, om än inte alla, vill trots allt ta del av den svenska kulturen och inkluderas i den svenska gemenskapen. För dem, och även för svenskfödda som söker en djupare gemenskap, är en kulturkanon guld värd. För en kulturelit som redan har såväl kulturellt kapital som inflytande över kulturen som sådan, är det självklart inte lika angeläget.

Därför gläder det mig lite extra att även barnlitteratur som Astrid Lindgrens Pippi Långstrump är representerad i den svenska kulturkanon. Lever man i Sverige och vill vara en del av den svenska gemenskapen måste man helt enkelt känna till Tommy och Annika, Prussiluskan, Kling och Klang och Herr Nilsson, hur barnsligt det än låter. Det vore ju om inte annat fruktansvärt tråkigt om en så trivial kunskapslucka skulle göra att ”det ovetande folket” gick miste om 10 miljoner kronor på bästa sändningstid.

Att kulturelitister som Jonas Gardell och Alex Schulman vill äga makten över både kunskap, kultur och kapital är inget nytt. Det är därför de är så sura nu.

En kulturkanon som är tillgänglig för alla hotar att rucka på den hegemonin. 

Linnea Klingström