Linnea Klingström: Jag vill leva och dö i Norden

Varje sommar läser jag Vilhelm Mobergs romansvit ”Utvandrarserien”. Det har nästan blivit som en ritual där sommaren för mig börjar först när jag lägger mig på rygg i gräset under björkarnas lövskugga och öppnar den första boken i serien; Utvandrarna. I några veckor framöver kommer jag sucka att ”jag tyar inte mer” och muttra om den ”djävla oceanen”. Mina ögon kommer vara konstant rödkantade. Eftersom jag vet hur tetralogin slutar gråter jag redan från första sidan: ”De var jordens folk och de kom från en släkt, som sedan årtusenden hade brukat den jord de lämnade”.

Framför allt Kristinas öde berör mig djupt. Hon som följde sin man över havet, men aldrig slutade längta tillbaka hem till Sverige. In i det sista drömde hon om sin hembygd i Ljuder socken i Småland. Sverige förblev alltid ”hemma” för henne. Men aldrig mer fick hon återvända hem till varken sitt älskade Duvemåla eller Korpamoen. 

På Kristinas grav planterade Karl-Oskar ”borstnejlika, blåduvor och solkronor”; samma sorts blommor som Kristina en gång planterat på sin och Karl Oskars gård Korpamoen. Jorden som slutligen omslöt henne var och förblev dock en annan jord än den där hemma. Kanske fick Vilhelm Moberg inspiration till valet av blommor från en riktig svenskgrav i Minnesota. Sommaren 1948 tillbringade nämligen han, tillsammans med sin familj, några veckor i Chisago county. Vid en sjö med det urgamla indiannamnet Ki-Chi-Saga fann han den svenska kyrkogården Glader cemetery. ”Här ska jag begrava Karl Oskar och Kristina” ska han ha sagt. Och så blev det också. Precis där, på en kulle med utsikt över den glittrande sjön, får den fiktiva karaktären Kristina till sist sin efterlängtade vila. I ett land långt, långt hemifrån. Varför är det så sorgligt kanske ni undrar?

Kristina var förvissad om att hon skulle möta både sin Herre och Karl Oskar i livet efter detta. ”WI MÖTAS ÅTER” ristade Karl Oskar in på ekkorset vid hennes grav. Det var Kristinas egna ord. Ändock vilar vemod i just de orden. För vem besöker hennes grav? Vem kommer en dag vila på samma plats som hon? Karl Oskar förstås. Kanske deras barn och barnbarn. Men aldrig de ”där hemma”. 

I jorden, under stadiga stenar och skälvande blåklockor, snuddar våra rötter vid varandra. I generationer har vi begravts sida vid sida med våra förfäder, släkt och vänner. Kyrkogården, gravarna, binder alltjämt samman dåtid med nutid och framtid. De döda är en del av vår fädernesjord. En jord som omsluter de döda för all framtid. En jord få vill överge.

De allra flesta vill begravas i sitt hemland, i sin hembygd, i en församling där de har sina rötter. Det visas inte minst genom hur exilsvenskar återvänder på sin ålders höst. De allra flesta vill också begrava sina släktingar där de kan besökas. Men döden drabbar alla. Även den som lämnat sitt hemland kommer dö en dag. De döda har inga röster, någon annan måste tala för dem. Och därför gråter jag när jag läser om Kristina. För hennes öde är många kvinnors öde även idag. De som aldrig ville lämna sitt hemland, de som aldrig kommer se det nya landet som ”hemma”. De som saknar sin hembygd, de som saknar sina nära och kära, de som hellre har nära till sina föräldrars gravplatser än till ICA, SFI eller en nybyggd moské. 

Detta är vad jag tänker på när jag en julidag ligger under björkarna och läser Sista brevet till Sverige, boken som utgör den fjärde och sista delen i Utvandrar-serien. I en tid präglad av folkvandringar, flykt och migrationspolitik saknas Kristinas röst. En röst för alla med hemlängtan, en röst för alla som rycks upp med rötterna för att följa någon annan till ett nytt land. En röst för den som aldrig kommer kalla Sverige för ”hemma”. Träden börjar sinsemellan viska i sommarbrisen. Ett regn av björkfrön virvlar i luften och faller ner på bokens blad. Jag hoppas att jag en gång ska få vila i den jord där svenska björkar gror. Jag vill verkligen, verkligen, leva och dö i Norden. Men jag hoppas också att den som inte vill det, får möjligheten Kristina aldrig fick: att återvända hem. 

Linnea Klingström,
Kulturvetare och andra vice ordförande i föreningen Gimle