Prenumerera
Modiga krigare och sjömän, självständiga, frihetsälskande och jämlika? Ja, detta är (delvis) en sann beskrivning av vikingarna. Men samtidigt ägnade de sig åt uppenbara svinerier – mord, våldtäkt, erövringskrig, människooffer, plundring, slaveri, hederskultur och klaner. I tre århundraden var vikingarna Europas skräck. Den fråga jag nu vill ställa är: kan vi vara stolta över detta?
Uppenbarligen kan vi det – det finns hur många exempel som helst på hur nordbor har varit stolta över vikingarna, särskilt under artonhundratalets nationalromantik. Vikingarna är till och med märkligt populära bland ättlingarna till sina offer – tänk Hollywoodfilmer som The Vikings från 1958, eller The Northman från 2022. Vikingatiden är egentligen den enda del av nordens historia man kan räkna med att utlänningar vet något om.
Så låt oss ändra på frågan. Istället för att fråga oss om vi kan vara stolta över vikingarna, låt oss istället fråga om vi bör vara stolta över vikingarna.
Frågan är inte bara av teoretiskt intresse, utan av högst omedelbar praktisk politiska vikt. Länder har alltid byggt upp nationalmyter kring sin ärorika historia. Detta har bidragit till sammanhållning, gemenskap och har inspirerat nästkommande generationer (och invandrare) att bidra till denna berättelse.
Men idag ifrågasätter många om denna ärorika historia är så ärorik. Det är istället på mode att skämmas för sin historia. Värst är detta i USA och Storbritannien, där man framställer sig som koloniserande och rasistiska slavnationer. (Och glömmer allt man gjorde för att bekämpa detta). Olyckligtvis för svensk vänster är det svårt att hålla Sverige ansvarig för sådana saker, även om man försöker. Istället är det mycket tyst om svensk historia.
Vikingarna skulle kunna göra stor nytta som svensk nationalmyt. De har gjort det tidigare. Och det är tydligt att fascinationen finns kvar – åtminstone om trängseln på Vikingamuseet i Stockholm är något att gå på. De flesta svenskar har åtminstone läst Snorre Sturlassons skildring av Gunnar på Lidarändes död när de gick i skolan, och kan räkna upp Odin, Tor och Frej.
Men är det etiskt att hylla vikingarna? Vore det inte bättre om vi glömde deras våld och mord? Man skulle kunna försvara vikingarna med att de var från en annan tid, en annan kultur. Kanske. Men då kommer man farligt nära vänsterns kulturrelativism. Kan vi verkligen kritisera Islamiska statens härjningar medan vi hyllar vikingarnas?
En möjlighet är att plocka russinen ur kakan. Man skulle kunna respektera vissa vikingadygder, och strunta i deras laster. Vi kan fokusera på deras mod snarare än deras plundring av försvarslösa munkkloster.
Men detta skapar nya problem. Är det inte falskt att sopa sådant vi inte tycker om under mattan? Och kanske ännu värre – är det inte fegt? I Tom Shippeys bok om vikingarnas med den talande titeln ”Laughing Shall I Die” driver han flera gånger med vänsterliberala medelklasshistoriker som desperat försöker framställa vikingarna som handelsmän, upptäcktsresande och bönder. Vikingarna skulle ha föraktat en sådan skönmålning och de som utfört den – deras var en utpräglad krigarkultur. Minns Harald Hårdrådes far Sigurd som kom att kallas Syr (”sugga”), eftersom han gjorde sig rik genom att böka i jorden snarare än genom att stjäla från andra som en riktig karl.
Vikingarna var många saker – både bra och dåliga – så vi kan välja var vi lägger tyngdpunkten. Vi har inget val, historien är för stor för att berättas i sin helhet. Men vi kan inte bara lära av det goda, utan även av det dåliga. Faktiskt så är detta dåliga det mest relevanta idag – den som vill förstå klaner, kriminella gäng och gangsterrappare kan med fördel vända sig till vikingarna och deras skalder. De dygder vikingarna hade, i mod och dådkraft, är också sådant vi behöver för att bekämpa detta. Nog var vikingarna svin, men även svin har saker att lära oss.
Man skulle kunna jämföra det med ens ungdoms snedsteg. Nog är det inte bra att, säg, hamna i slagsmål, ligga runt, dricka sig redlös, ansluta sig till märkliga politiska rörelser, eller arresteras av polisen. Men samtidigt är sådana misstag en del av att växa upp. I det långa loppet kan det till och med vara nyttigt. Den enda som aldrig gjort något fel är den som är totalt patetiskt, vilket är ett ännu större fel. Låt oss därför vara stolta över vår historia – det är ett krav för att vi ska vara tillräckligt intresserade för att lära av den. Och vi kan lära både av det goda och dåliga.
Vi bör inte bli som vikingarna. Men om vi kunde ta oss halvvägs mellan där vi är idag och vikingarna så skulle vi tjäna på det både som individer och som land. Vi svenskar bör vara ”lagom” vikingalika.
Jakob Sjölander
