Michael Diamant: Modern arkitektur relevant bara när den förstör

Högern är besatt av utseende, skriver Henrik Torehammar i en arkitekturanalys i Svenska Dagbladet. “Progressiva älskar fulhet”, hade kanske varit en bättre rubriksättning. För så är det. De progressiva tänker alltjämt att det är framåtblickande och banbrytande att göra saker sämre, banalare och mer frånstötande.

Att progressiva arkitekter – och journalister – nästan uteslutande bor i klassiska hus i klassiska miljöer har påpekats många gånger. Journalisten Henrik Torehammar verkar av allt att döma inte utgöra något undantag. Vurmandet för ful “progressiv” arkitektur blir alltså ingenting som drabbar honom personligen utan något som kan konsumeras på behörigt avstånd i främst coffee table-böcker på vardagsrumsbordet och genom kortare besök i “spännande” arkitektur. Allmänhetens önskan om skönhet hånas som “fasadkonservativsm”, "gammaldags" och “fejkat sekelskifte”. 

Henrik Torehammar lyckas dock ofrivilligt belysa ett viktigt problem. En stor del av vår journalistkår och kulturelit är besatta av att riva ned det västerländska samhället. Allt heligt, vackert och sofistikerat hånas och förlöjligas medan fulhet, banalitet och rent barbari förhärligas. Det är som nämnt inte nog med det ointressanta, ofta skattefinansierade nonsens de skapar. De vill även att allt det gamla ska förstöras.

Detta görs genom “nytolkningar” av äldre ikoniska musik- och konstverk. Inom arkitekturen sker det genom att ful modernism tvingar sig in i omtyckta miljöer.

Ta exempelvis det nyss genomklubbade Nobelcenter i Stockholm. Platsen sägs vara illa vald på grund av en begränsande detaljplan. Så varför väljs inte en annan plats i någon av de så kallade nya “stadsdelar” som byggts de senaste 20 åren? Svaret är att ingen skulle bry sig om byggnaden ifall det inte vore för att den förstör en plats med många vackra vyer.

Enda sättet för modernistisk konst, kultur och arkitektur att vara relevant är att förstöra något vi tycker om och att vara omöjlig att välja bort. Till slut blir människor demoraliserade och likgiltiga för saker som tidigare berört dem. Då börjar det om igen med ännu ett verk som ska “nytolkas” eller ännu en vacker plats som ska få en “kontrast”. Om en politiker kommer med invändningar mot fulheten och banaliteten eller till och med lägger ett förslag om att strypa pengakranen är detta alltid “ett hot mot demokratin”.

Resultatet är förödande. Majoriteten av befolkningen är för övrigt ganska ointresserade av kulturelitens spännande produkter. De förväntar sig aldrig att utmanande nybyggnationer ska inspirera något annat än ilska. Detta har dock inte något med bristande kulturintresse att göra. Se exempelvis hur klassisk filmmusik från filmer som Star Wars, Gudfadern eller Indiana Jones uppskattas och sprids. Se också det jubel som utbryter när ett klassiskt nybygge faktiskt uppförs i Sverige såsom flerbostadshuset Nacka Grace. Vi svenskar har medvetet alienerats från vår tidigare levande västerländska kultur.

Arkitekturupproret kan därför ses i ett större sammanhang. Det börjar med arkitektur, men konst, teater och musik blir gradvis en del av upproret.

Förfulningen, banaliseringen och demoraliseringen är ingen naturlag. Vi får eländet för att människor med makt vill ge oss det. Det är dags att rösta bort dem.