Jakob Sjölander: Parasyte – är människan monstret?

Över hela jorden begås ett stort antal mord. De verkar helt omotiverade, och offren har inget gemensamt förutom just att de är offer. Kropparna är svårt lemlästade, och stora delar saknas. Media börjar kalla det ”köttfärsmorden”.

Förklaringen är en ny art av parasiter. Dessa infekterar människor genom att gräva sig in i hjärnan på dem och därifrån ta över hela kroppen. De parasitiska cellerna har förmåga att byta skepnad och forma sig till vapen, verktyg eller ett helt nytt ansikte. Du kan passera en av dem på gatan utan att märka något

Parasyte är en manga (japansk serietidning) ritad och skriven av Hitoshi Iwaaki mellan 1989 och 1994. Den var högst framgångsrik, vann priser och har fått flera spinoffs, bland annat en Sydkoreansk Netflixserie från 2024.

Berättelsen är centrerad kring sjuttonårige Shinichi Izumi från Hiroshima, som till skillnad från andra av parasiternas offer inte får sin hjärna övertagen, utan sin hand. För att överleva tvingas han nu att samarbeta med sin parasit. Parasiten får namnet ”Migi” – höger.

Migi är cynisk, nyfiken och hänsynslöst självisk. Samtidigt är han nu en del av Shinichi, och kan inte leva utan honom. Inte heller har han kontroll över vart benen (eller hjärtat) för honom. Det tvingar Migi att göra sitt bästa för att hålla dem båda vid liv, vare sig det handlar om mobbare, andra parasiter eller myndigheternas specialstyrkor. Genom hela serien pågår en ständig dialog mellan den välvillige pojken och hans darwinistiske hand, ofta djup, komisk eller båda två.

Parasyte tar upp sådana darwinistiska teman som överlevnad kontra moral och människans förhållande till naturen. Måste man offra så mycket för överlevnad att det inte finns något kvar att leva för? Kan vi fördöma parasiterna för vad de gör för sin överlevnad? För att de följer sin natur? Allt med den japansk twist som gör manga och anime så intressant.

Även parasiterna själva tvingas besvara dessa frågor. Vissa väljer att acceptera och njuta av sin monstruösa natur. Andra försöker smälta in och kompromissa – men är det taktik eller etik? Det framkommer snart att monstren är rädda för oss människor. Vi har inte blivit planetens dominerande art för att vi är snälla. Parasiterna har alla det gemensamt att de är nykomlingar i den här världen, men hur de möter den varierar stort. Precis som människor vandrar de olika vägar genom livet.

Speciellt intressant är Reiko Tamura, en högintelligent parasit som med vetenskaplig hänsynslöshet försöker förstå världen. Hon skaffar sig till och med ett barn, i syfte att studera det. Men hennes frågor leder oundvikligen till moral och mening. Är det logiskt att ignorera det rätta? Och varför ska vi överleva? Visst har vi en natur, vare sig vi är parasiter eller människor, men vi har också förmågan att ställa oss över den.

Något som gör Parasyte högaktuell trots att mer än tre decennier har gått sedan serien tog slut är hur dessa frågor kopplas till miljöfrågor, och vidare från dessa till tvivel på mänsklighetens godhet. Är det kanske så att även vi människor är en sorts parasiter på planeten jorden? I ett efterord från 1995 skriver författaren Hitoshi Iwaaki:

"När jag skrev det första kapitlet av Parasyte talades det lite om miljön, och ekologi var ännu inte det heta ämne det är idag. Det var mycket få människor som pratade om mänsklighetens dårskap. Så jag tänkte inget på att börja första numret med en sorts varningsklocka riktad mot mänsklighetens kultur. Men när människor över hela världen började säga liknande saker, började det störa mig. Det var pinsamt att mitt verk sa samma sak som alla andra. Möjligen är jag bara envis, men det fick mig att vilja säga till folk att sluta prata om mänsklighetens dårskap."

Iwaaki började skriva Parasyte 1989, och Japan hade välsignelsen att vara lite efter när det gällde miljöalarmismen. Men nog är den cynism mot mänsklighetens inflytande på jorden stark idag. Var och varannan film (The Happening, Kingsman, Inferno, Avengers: Infinity War, och så vidare) verkar nu ha en skurk som anser det rätt att döda massor med människor för miljöns skull. Detta framställs ofta som tänkvärt.

Men som Iwaaki skriver i citatet så tänkte han faktiskt igenom det. Är vi verkligen så hemska? Är det fel att sätta människor över naturen? Parasyte står länge och tvekar. Men i slutändan väljer ändå hjältarna livet, utan att för den sakens skull offra det som gör livet meningsfull. Våra liv är värdefulla.

Något för Greta Thunberg, kanske?

Jakob Sjölander