Recension: Halvmånens fall av Ruud Koopmans

Med Halvmånens fall (Fri Tanke, 2025) presenteras holländaren Ruud Koopmans för första gången för en svensk publik. Koopmans är en forskare som länge varit central i den europeiska debatten om migration, integration och religiös fundamentalism. Boken är resultatet av årtionden av sociologiska studier, men också av ett personligt engagemang i en fråga som format både Mellanöstern och Europa. Denna fråga är varför så många muslimska samhällen fastnat i stagnation och radikalisering.

Koopmans rör sig med stor säkerhet mellan statistik, historiska utvecklingslinjer och samtida observationer. Han visar hur fundamentala värden som jämställdhet, yttrandefrihet och pluralism systematiskt har försvagats i stora delar av den muslimska världen, i takt med att radikala tolkningar av islam blivit alltmer dominerande. I boken framträder en bild av samhällen där fundamentalismen är ett genomgripande system som formar utbildning, politik och vardagsliv.

En av bokens styrkor är att den lyckas kombinera empiriska data med en förståelig framställning. Författaren lägger fram siffror som visar hur stödet för sharialagar, könssegregering och religiös intolerans ökat under de senaste decennierna. Han placerar också siffrorna i ett historiskt sammanhang där den muslimska världens reformrörelser successivt trängts tillbaka och ersatts av mer ortodoxa och konfrontativa tolkningar.

Radikaliseringen har sina rötter i interna strider, maktpolitiska processer och religiösa konflikter. Men boken blir också till en kritik av hur omvärlden, och särskilt västvärldens intellektuella miljöer, har förhållit sig till denna utveckling.

När fundamentalismen började vinna terräng, växte i väst en teoretisk diskurs fram som betonade islam som ett evigt offer för kolonialism och imperialism. Denna berättelse har ofta använts som en ursäkt för att inte tala om religionens egna problem. Akademiker och opinionsbildare i väst har därmed, i välmening eller av ideologisk övertygelse, bekräftat den självbild som islamistiska rörelser själva odlat.

Resultatet blev att reformister och modernister i den muslimska världen försvagades. Att kritisera sharialagar eller könssegregering kunde avfärdas som uttryck för en kolonial blick. Fundamentalister kunde stärka sin legitimitet genom att framställa sig som de sanna motståndarna mot västvärldens dominans. På så sätt bidrog en västlig idéströmning, avsedd att problematisera maktförhållanden, till att ytterligare cementera de mest konservativa och repressiva krafterna.

Halvmånens fall blir därför inte bara en bok om islam, utan också en skarp uppgörelse med västvärldens sätt att förhålla sig till islam. Koopmans tes är att verklig förändring bara kan ske om man vågar tala om ansvar och självkritik. Det är en av det senaste halvseklets största tragedier att den muslimska fundamentalismens tillväxt sammanfallit med postkolonialismens framfart.

Som svensk läsare möter man här en bok som är både obekväm och nödvändig. Den utmanar en debatt som ofta pendlar mellan alarmism och förnekelse, och erbjuder i stället en analys som är både grundad och obeveklig. Man behöver inte dela varje slutsats för att inse bokens värde. Halvmånens fall är ett viktigt bidrag för alla som vill förstå de krafter som präglat vår samtid och som fortsätter att forma framtiden.

Flera av Ruud Koopmans böcker borde ha funnits i svensk översättning för länge sedan. Kanske är anledningen till att det dröjt tills nu att de är för jobbiga för delar av den svenska publiken. Även den som redan fördjupat sig i muslimsk fundamentalism bör dock läsa boken eftersom den erbjuder en gedigen empirisk sammanställning i kombination med historisk och idéhistorisk analys. 

Carl Eos har gett ut romanen Utanförskap - En berättelse om främlingar under pseudonymen Teodor Gustafsson.