
Carl Eos recenserar Karin Petterssons bok ”Förbannelsen”. Petterson, som till vardags är kulturchef på Aftonbladet, skyller den känsla av splittring och fragmentisering som idag kännetecknar det svenska samhället på nyliberalism och privatiseringar. Carl Eos menar att den svenska vänstern måste se sin egen skuld och erkänna att den massinvandring man bejakat också har skadat Sverige.
Förbannelsen – Hur Sverige fastnade i 90-talet och förlorade framtiden är en bok som redan i sin titel utlovar ett helhetsgrepp. Författaren, Karin Pettersson, som är Aftonbladets kulturredaktör, vill förklara varför Sverige gått från välfärdsstatens trygghet till dagens samhälle präglat av våld, segregation och misstro. Svaret är, så klart, marknadsekonomin. Den nyliberala våg som under 1990-talet slog sönder välfärden samtidigt som invandringen ökade bär skulden.
Analysen känns som ett eko från en annan tid. Det är den gamla vänsterns förklaringsmodell, lika sliten som retoriken om “folkhemmet som förråddes” och ”kanslihushögern”. Att allt skulle vara marknadens fel är en förutsägbar rest från 1900-talet. Ja, avregleringar och privatiseringar bidrog till ett mer fragmenterat samhälle, men författaren vägrar se att nedmonteringen av gemenskapen började långt tidigare, och från ett helt annat håll.
Redan under 1970- och 80-talen fördes ett kulturkrig inifrån. Postkoloniala teorier, feministiska perspektiv och identitetspolitik fick fotfäste i akademi och medier. I den berättelsen fick den gemensamma inte finnas eftersom allt som förenade också var normerande. Den gemensamma identiteten demonterades systematiskt. När marknadens logik sedan fick fritt spelrum på 90-talet, fanns där redan ett kulturellt vakuum. Vänstern hade på sitt sätt gjort samma sak som liberalismen. Man hade atomiserat människan, frikopplat henne från gemenskaperna.
Karin Pettersson skulle så klart inte hålla med om detta. I boken tycks det i stället som att alla 70-talsvänsterns drömmar är den utopi som hade blivit verklighet om inte nyliberalerna kommit och förstört allt. En mer rimlig förståelse av historien är att det ena banade väg för det andra.
Så medan liberalerna lät marknaden lösa upp de ekonomiska banden, lät vänstern sin kulturkritik lösa upp de sociala och nationella banden. Resultatet blev en dubbel upplösning. Sverige stod kvar utan något som höll oss samman. Ingen stark välfärdsstat eller en gemensam kultur.
Här finns också en viktig poäng som boken förbiser. Företagsamhet och marknadsekonomi är inte i sig destruktiva krafter. Tvärtom kan de frigöra energi och skapa välstånd, men bara om de samverkar med stabila institutioner som upprätthåller trygghet och gemenskap. Marknaden måste vila på ett fundament av politisk stabilitet, fungerande myndigheter och en kulturell berättelse som människor kan känna sig hemma i.
Att ställa marknad mot välfärdsstat, som om de vore oförenliga, är därför en konflikt från en svunnen tid. Den verkliga utmaningen ligger i att återupprätta de institutioner och den gemenskap som gör marknaden produktiv och välfärden hållbar.
Förbannelsen missar detta. Den fångas i 1900-talets slitna dikotomi mellan socialism och liberalism, och vägrar se att båda bidrog till dagens kris. Den ena genom att atomisera ekonomin, den andra genom att atomisera kulturen. I det vakuum som uppstod förlorade Sverige både sin trygghet och sin gemenskap.
Karin Pettersson sitter mycket riktigt fast i 90-talet. I svensk politisk debatt har man dividerat i årtionden om ifall det var marknaden eller socialisterna som förstörde Sverige. Varför kan det inte vara lite av varje?
Carl Eos har gett ut romanen Utanförskap - En berättelse om främlingar under pseudonymen Teodor Gustafsson.
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.