Så blir du “konstnär” på tre dagar

År 2005 publicerade Lars Vilks och Martin Schibli boken “Hur blir man samtidskonstnär på tre dagar: Handbok med teori”. Jag köpte boken i en second hand-butik i Lund. Efter att jag hade läst den var jag inte mig lik.

Boken är precis vad titeln antyder: en handbok för aspirerande konstnärer som vill knäcka koden och börja skapa konst.

Man läser boken utan att riktigt komma till klarhet om huruvida det som sägs är allvar eller satir. Vilks och Schibli beskriver konstnären och konstvärlden så avskalat, naket och ärligt att boken framstår som löjeväckande och rent av banal. Texten verkar satirisk. Men samtidigt är den djupt seriös. Ja, det är som om satiren och verkligheten är ett och detsamma. Som om ironin och verkligheten sammanfaller.

Längst bak i boken, där mina egna läsanteckningar finns samlade, har jag skrivit: “Konstvärldens mekanismer avslöjade, nu gäller det att inte bli upprörd.”

Jag tog alltså boken på allvar.

Insikten som boken förmedlar kan vara svårsmält. “Lär känna konstvärlden och du känner konsten”, står det redan på bokomslaget.

Boken driver flera teser varav en är att konst med stort K inte är det viktiga. Konsten ska istället ses som ett med konstvärlden, dess vanor och beteenden och agenter. Det som utförs inuti institutionen, eller kanske fältet “konst” är det väsentliga. Det är det som är konst. Och dit in kommer man inte med hjälp av konstnärligt hantverkskunnande utan genom ett “effektivt nätverksbygge”.

Man behöver som aspirerande konstnär inga ytterligare insikter för att sätta i gång. Att nätverka och att skapa konst är lika viktigt som att kunna exempelvis måla eller skulptera. Ja, strängt taget är nätverkandet viktigare eftersom det släpper in dig som konstnär i konstvärlden. Vad man sedan skapar där inne är av mindre betydelse eftersom det oavsett konstnärlig kvalitet räknas som konst.

Att nätverka framgångsrikt öppnar den gyllene porten. Den som till äventyrs istället skulle lägga all sin tid på att skapa konst blir oundvikligen en loser. Vederbörande kommer inte få sin konst utställd och kommer att få tillbringa sin karriär i utanförskapets vildmark.

Men är det verkligen så enkelt? Kanske inte ändå. Ytterligare ett villkor finns nämligen: Konstverket behöver bäddas in och etiketteras som “social kritik”. Vad den sociala kritiken består i är inte så viktigt. Det avgörs också av institutionen, som kan representeras av exempelvis utställningsansvariga, gallerister, curatorer. Social kritik blir det om konstnären väljer att bearbeta eller “undersöka” ett ämne från samhällsdebatten. Konstnären tillför en kvalitet i verket som inte går att sätta fingret på. Det är det geniala!

Konsten ska ge oss tankar om vårt sociala liv. Svårare än så är det inte. Vi behöver alltså inte bli upprörda över modern konst. Eller tvärtom: blir vi upprörda så blir det en del av konstverket. Konstverket har haft effekt på oss.

Ett lyckat konstverk kan därför vara något så banalt som en flaggstång som är böjd högst upp och med den svenska fanan fladdrande liksom på halv stång. Minns ni det konstverket? Det hette “Du gamla, du fria” och var en skulptur av Mattias Norström som stod på Sergels torg år 2017. Skulpturen bestod av en flaggstång med svenska fanan, men stången var dramatiskt böjd högst uppe så att flaggan hängde upp och ner och vid sidan om.

Där har vi ett typexempel på “social kritik”. Enligt den analys som kulturjournalisten Mårten Andtzén föreslog i Sveriges Radio p1 var detta ett bra exempel på social konst. Frågor ställdes med samhällsrelevans (var verket anti-nationalistiskt?) utan att några enkla svar kunde ges. Effekten av verket gjorde böjda flaggstången till konst. “Det betyder att reaktionerna är viktigare än utförandet - eller att utförandet bara är viktigt i den mån som det bidrar till reaktionerna.”

Och visst, om man så vill. Flaggstången fick oss att tänka. Och alla tolkade konstverket på sitt eget sätt. Många blev provocerade. Några ville såga ner flaggstången eftersom de ansåg att den utgjorde en skändning av nationen. Andra såg det som en sorglig kommentar på den humanitära stormaktens krökta hållning. Den slokande nationen. 

Konstverket ställde ungefär samma fråga som Drottning Silvia åtta år senare i Örebro efter den värsta skolskjutningen i Sveriges historia.

“Vart tog det fina Sverige vägen?”

Vi reflekterade. Vi reagerade. Den slokande flaggstången fungerade. Leve konsten!

Jeremiah Karlsson