Svensk polis ska prata svenska

Svensk polis kritiseras för att ha använt sig av en text på arabiska och albanska i en reklamkampanj på sociala medier. I annonserna syns en leende polis bredvid texten ”Vi behöver Sveriges bästa förmågor vid vår sida”. Sedan följer en text på arabiska, respektive albanska där det enligt uppgift står ”Därför söker vi dig som hittar orden på fler språk än ett. Och kan se världen ur fler perspektiv”. 

Enligt polisen handlar annonsen om att rikta budskapet till rätt målgrupp då kärnuppdraget i dag kräver ”större kulturell och språklig kompetens”. Större kulturell kompetens? Det hade man ju velat veta mer om. Det handlar uppenbarligen inte om svensk kultur, så vilken kultur? Handlar det om hederskultur? Klankultur? Frågorna är många.

Den amerikanske antropologen och lingvisten Edward Sapir skrev en gång att språket är en så självklar del av vår vardag att vi sällan stannar upp för att definiera det. Ändå använder vi oss av det varje dag.

Olika språk ger oss olika sätt att se på, och förstå verkligheten. Det sägs till exempel att samerna har över 200 ord för snö! På arabiska finns det, av förklarliga skäl, endast ett ord för snö. Språket är en av våra främsta kulturbärare. Andra språk kan därför ge oss värdefulla inblickar i andra kulturer och andra sätt att tänka och förstå världen på. 

Kultur, i det här fallet, handlar inte om folkdräkter och exotisk mat. Den kultur polisen pratar om syftar på de värderingar, normer och föreställningar som kommer till uttryck i hur vi beter oss. Den svenska lagen är en del av vår kultur. Men alla i Sverige följer inte lagen. Alla i Sverige vill inte vara en del av den svenska kulturen. De anammar hellre en hederskultur där det är påbjudet att strypa sin dotter om hon kränker familjens heder. Eller en klankultur där blodshämnd är viktigare än juridiska rättsprocesser. 

Att polisens uppdrag idag kräver ”större språklig och kulturell kompetens” sätter fingret på varför mångkultur är en alltigenom urusel idé. Och då tycks den svenska mångkulturen inte ens bestå av särskilt många kulturer. Varken samisk eller finsk kultur verkar till exempel tillhöra polisens målgrupp, trots att både samiska och finska är officiella minoritetsspråk i Sverige. 

Man skulle kunna vara cynisk och påstå att samer och finnar inte är överrepresenterade i brottsstatistiken. Man skulle också cyniskt kunna konstatera att många kriminella i Sverige har sitt ursprung i Mellanöstern och att polisen därför behöver kunna arabiska. Men så cynisk vågar såklart ingen vara. Man kan ju föreställa sig hur reaktionerna hade sett ut om texten på polisens ökända ”sluta tafsa”- armband varit på arabiska eller albanska istället för svenska. Då hade det knappast talats om inkludering eller om att ”rikta budskapet till rätt målgrupp”. Då hade samma personer som nu hyllar polisens annons på arabiska och albanska istället kallat det rasism.

Men visst är språkkunskaper bra att ha med sig i polisyrket, inget snack om den saken. Problemet är såklart inte polisens annons som sådan. Problemet är att vi över huvud taget har hamnat i en situation där de som ska upprätthålla det svenska våldsmonopolet behöver ha rötter i en helt annan kultur än den svenska för att kunna göra sitt jobb. 

Som reklamannons är kampanjen en succé – den sprids som en löpeld i sociala medier. Men kanske kan annonsen även fungera som en ögonöppnare. Det borde vara en självklarhet för alla att polisen i Sverige pratar svenska, följer svensk lag och i grund och botten har svenska värderingar. I svenskt myndighetsutövande måste alltid svensk kultur vara grundbulten.

Linnea Klingström,
Kulturvetare och andra vice ordförande i föreningen Gimle