Våra opålitliga minnen

2008 var Hillary Clinton presidentkandidat i USA. Under kampanjen berättade hon om en resa till krigets Bosnien på 90-talet: "Jag minns att vi landade under beskjutning från prickskyttar. Det skulle ha varit något slags välkomstceremoni på flygplatsen, men istället sprang vi bara med huvudena nedböjda för att ta oss till fordonen och vidare till vår bas." Vid ett senare tillfälle upprepade hon: "Det var ingen välkomstceremoni och vi blev i princip tillsagda att springa till våra bilar. Det är vad som hände."

Men som det snart visade sig var det inte alls vad som hänt. Journalister grävde enkelt fram filmmaterial från händelsen. Filmen visade en normal flygplanslandning, en kort ceremoni med en ung flicka och blommor, och sedan en glad Clinton som promenerade iväg med sin dotter och sitt entourage. Ingen beskjutning från prickskyttar.

Varför sa Clinton det hon sa? Vissa hävdade att hon ljög för att bygga upp sitt rykte inför kampanjen. Kanske. Men varför skulle hon berätta en så lättavslöjad lögn? Troligare är att Clinton på allvar trodde att hon talade sanning. Hennes minne hade svikit henne. 

Det kan verka otroligt att vi kan hitta på sådant här utan att vara medvetna om det, men minnets opålitlighet är väldokumenterad. Att minnena är exceptionellt tydliga är inget försvar. 

Psykologer talar om "flashbulb memories" eller blixtminnen, inristade i oss som fotografier. Typiska exempel på sådant som kan bli blixtminnen är chockerande nyheter, som när vi först fick höra talas om mordet på Olof Palme, Estoniaolyckan, eller attackerna mot World Trade Center. Många människor tror sig veta exakt var de befann sig och vad de gjorde när de fick nyheterna. Jag själv minns att jag stod på bilparkeringen framför mitt familjehem när en färdtjänstchaufför berättade för min mor om attackerna mot World Trade Center. Men senare studier har visat att även dessa minnen är opålitliga.

År 1986 exploderade rymdfärjan Challenger. Opportunistiska psykologer fick idén att använda detta för att testa blixtminnen. De intervjuade människor om hur de fick nyheterna. Tre år senare gjorde de om intervjuerna. Det visade sig att endast 7 procent sa samma sak i den andra intervjun som i den första. 50 procent hade fel i två tredjedelar av vad de sa, och 25 procent hade fel i nästan allt. Detta har senare bekräftats av fler studier, om exempelvis attackerna mot World Trade Center. 

Att våra minnen känns verkliga är ingen garanti för att de är verkliga. Det är fullt möjligt för oss människor att vara absolut säkra, och ändå ha fel. Detta gäller för all del inte bara när det kommer till minnen.

Intressant nog är det lätt att skapa falska minnen. I en känd studie lyckades psykologer få ungefär en fjärdedel av deltagarna att acceptera en påhittad berättelse om att de hade kommit bort i ett köpcentrum som barn, eller att de åkt luftballong. Ofta började försökspersonerna frivilligt bidra med ytterligare detaljer.

Ibland har sådana falska minnen fått tragiska konsekvenser, såsom häxjakter på politiskt inkorrekta, kättare, pedofiler, och förstås, ”häxor”. Människor kan helt uppriktigt rikta de mest bisarra och omöjliga anklagelser, till och med mot sig själva. Små barn är ännu mer mottagliga än vuxna för sådan påverkan.

Men det kanske mest förrädiska med falska minnen är att de hindrar oss från att lära oss. Vi kan inte lära oss av misstag vi inte kommer ihåg. Falska minnen brukar nämligen vara smickrande för oss själva, medan det mindre smickrande glöms bort. Läsaren kan testa detta själv genom att försöka dra sig till minnes, säg, fem gånger denne haft fel. Det kan visa sig förvånansvärt svårt. (Särskilt för mig, eftersom jag ju aldrig har fel. Inte vad jag minns, i varje fall…). 

Philip Tetlock ger flera bra exempel. Tetlock är världens ledande expert på experter, och har studerat dessa i decennier. I sitt största projekt samlade han in massor med förutsägelser från diverse tyckare, och jämförde sedan dessa med vad som faktiskt hände. På 1980-talet frågade han till exempel sovjetologer om Sovjetunionen skulle kollapsa. Få trodde det. Men när han efter kollapsen frågade samma experter igen så påstod många att de förutspått det. Aningen ödmjukare sovjetologer hävdade att de åtminstone inte blivit överraskade – trots att de tidigare hävdat att en sådan kollaps var helt omöjlig.

Gerald Ford, den amerikanske presidenten, gav ett underhållande exempel på hur det oförglömliga blir högst förglömligt bara det är tillräckligt pinsamt. Under ett statsbesök i Frankrike snubblade han nedför en flygplanstrappa och slog rumpan i marken. Han reste sig snabbt, men i förvirringen blandade han ihop den franska presidenten Valéry Giscard d’Estaing med dennes tolk. Denna pinsamhet påmindes Ford om igen och igen av sina politiska motståndare i den valkampanj han sedan förlorade. 

Många år senare träffade Gerald Ford återigen d’Estaing. Då beklagade han sig över att han aldrig fått besöka Frankrike under sin presidenttid. Artigt nog valde d’Estaing att inte påminna honom. 

Kanske är vårt dåliga minne en välsignelse. Det vore svårt att leva utan det.

Jakob Sjölander