Erik Hagström: C:s bisarra vänstersväng är Decemberöverenskommelsens sista suck

Centerpartiet fortsätter ha relativt starka opinionssiffror, men mycket talar för att det är ett luftslott. Partiets irrationella vägval att välja vänstersidan är inte hållbart.

Det räcker med att lyssna på partiledaren Elisabeth Thand Ringqvists svårigheter att argumentera för det vägvalet.

I P1:s partiledarutfrågning fick hon frågan vilket vallöfte som är viktigast för Centerpartiet. Hennes svar: “Centerpartiets viktigaste vallöfte är att kunna genomföra vår plan för fler jobb.”

Inte ens en vecka senare påstår hon i Expressens och Dagens Industris partiledardebatt att skälet till att Centerpartiet inte är i Tidöpartiernas lag är att “vi sätter oss inte i en regering som inte sänker utsläppen”.

Godtyckliga svar, som något hon drar fram i stressen av att veta att många kommer se igenom hennes retorik. 

Företagandet. Arbetslinjen. Lägre skatter. Marknadsekonomi. Decentralisering. En starkare landsbygd. Frihet för människor och företag att själva fatta beslut. Det låter inte direkt som Vänsterpartiets partiprogram. Men det är de frågor som Centerpartiet brukar hålla högst. Partiets existensberättigande är i längden avhängigt trovärdigt engagemang i de frågorna.

Inte bara Vänsterpartiets, men även Miljöpartiets och till stor del även Socialdemokraternas ekonomiska politik, står i direkt konflikt med mycket av det Centerpartiet säger sig vilja åstadkomma. Vissa av de rödgröna partierna har inte ens samma verklighetsbild som C om hur välstånd skapas.

När Thand Ringqvist meddelade att Magdalena Andersson är hennes statsministerkandidat motiverade hon det med att Ulf Kristerssons samarbete med Sverigedemokraterna diskvalificerat honom. Det är en ledtråd om vad Centerpartiets ologiska val av samarbetspartier handlar om.

Decemberöverenskommelsen, vars enda syfte var att stoppa Sverigedemokraternas väljare från inflytande, lever fortfarande i Centerpartiets värld. Trots att den föll redan år 2015. Det har runnit mycket vatten under broarna sedan dess. Men inte för Centerpartiet. För det partiet låter fortfarande ledarsidorna på Aftonbladet och Dagens Nyheter lura in det i detta begränsande hörn. Där dock samarbete med Vänsterpartiet ses som mindre kontroversiellt än samarbete med Sverigedemokraterna.

Opinionsmätningar visar att andelen av Centerpartiets väljare som identifierar sig som vänster snarare än höger har ökat de senaste åren. Men många av partiets traditionella kärnväljare är fortfarande partiet lojalt. Hur länge då? Hur länge kan partiledningen med trovärdighet förneka att det finns ett större överlapp mellan Centerpartiets politik och Tidöpartiernas än vad det gör med de rödgröna partierna?

I längden torde det vara ohållbart för Centerpartiet att förvägra partiets viktiga intressegrupper såsom småföretagare och lantbrukare möjligheten att driva igenom för dem viktiga förslag.

SVT/Verians färska opinionsmätning visar ett övertag för den rödgröna sidan med tio procentenheter. Om C bytte sida skulle Tidösidan vara sex procentenheter större än den rödgröna. Med reservation för att ett sådant sidbyte självfallet skulle innebära ett visst väljarläckage från C till framför allt S.

Även Thand Ringqvist brukar betona att sakpolitiken är det viktigaste. Med sitt ologiska val av sida bidrar emellertid Centerpartiet till att folkviljan inte får det genomslag den borde få.

Tids nog faller Decemberöverenskommelsen även i Centerpartiets parallella universum. Det är dock tragiskt att partiet fram till dess riskerar att i allra högsta grad bidra till att vi får en politik som på djupet är skadlig för företagande och jobbskapande, och mycket annat. 

Erik Hagström