Erik Hagström: Fiasko för S – men inget tyder på att C ändrar sig om SD

Centerpartiets önskedröm om en så kallad mittenregering föll som väntat i riksdagens omröstning. Men misslyckandet är inte främst Elisabeth Thand Ringqvists, utan Magdalena Anderssons. 

Inte undra på att Socialdemokraterna och sfären runt partiet verkar alltmer desperata. Försöken att utmåla talmannen Andreas Norlén (M) till en politruk och Ulf Kristerssons marionettdocka har även de fallit platt.

Nästa sonderingsuppdrag går nu till moderatledaren. Hans förhoppningar är nyktra: “Jag ser framför mig att det kommer att bli svårt, sannolikt mycket svårt.”

Men vi kan räkna med att Moderaterna kommer göra ett ärligt och fokuserat försök.

Och att många blickar fortsatt riktas mot Centerpartiet. Den som vill se nyansskillnader i C:s retorik kan också göra det. De senaste dagarna har partiets röda linje mot SD till synes försvagats något.

Tidigare uteslöt Centerpartiet att sitta i en regering eller släppa fram en regering som är beroende av Sverigedemokraterna. Nu utesluter C endast att SD ska få ministerposter. Så låter i alla fall retoriken.

Det finns emellertid inget som tyder på att C hellre skulle släppa fram en Tidöregering, av något slag, än att C till sist mjukar upp sin röda linje mot V. För C:s väljare är den röda linjen mot SD viktigare än den mot V.

Att det rent sakpolitiskt finns mer gemensamt att hämta tillsammans med Tidöpartierna än med de rödgröna är en annan diskussion. Den tycks dessutom vara sekundär för dagens C-ledning.

I stället handlar rimligtvis C:s skenbara justering av sin röda linje mot SD om signaler till den rödgröna sidan. Det skadar ju inte C:s förhandlingsposition om S och V blir nervösa över tanken att det, trots allt, kanske inte går att utesluta att C hoppar över till högersidan.

Månaderna innan valet sade dock Elisabeth Thand Ringqvist att Ulf Kristersson, i hennes partis ögon, hade diskvalificerat sig från att vara en av C:s statsministerkandidater. Detta motiverades med M:s täta samarbete med SD.

I praktiken gav hon därmed uttryck för en röd linje mot att på något sätt ansluta sig till Tidöblocket eftersom både L:s och KD:s har Ulf Kristersson som sin statsministerkandidat. Två partier som bekant dessutom hade ett mycket nära samarbete med SD den gångna mandatperioden.

Lägg därtill: Enda sättet för att Ulf Kristersson ska tolereras av riksdagen kräver rimligtvis att SD ger upp sin röda linje med kravet på att sitta med i regeringen eller gå i opposition. Den inte helt marginella frågan om hur suget SD och partiets väljare är att välkomna C går inte heller den att vifta bort.

Därför torde det mest sannolika fortfarande vara att det blir en rödgrön regering. Hur många av de partierna som får ministerposter kan bara framtiden utvisa. Det näst troliga är extra val, om än det är något att trots allt fortfarande hoppas på.

Många väljare är förtjänta av en chans att korrigera den röst de lade i september, som nu känner sig lurade av Socialdemokraternas valbudskap om att allt kommer bli bra och att de kan luta sig tillbaka då Den Stora Ledaren såklart fixar biffen.

Att Tidöblockets opinionssiffror den senaste tiden stärkts samtidigt som den rödgröna sidans har försvagats är dock något som ytterligare talar för att Socialdemokraterna med kniven mot strupen, inför en fjärde och sista statsministeromröstning, lyckas kohandla ihop något med C.

Jag tänker dock inte lova att äta upp någon sko om det visar sig att jag får fel. Våra politiker har som bekant en imponerande förmåga att sy ihop “lösningar” när deras arvoden och maktpositioner står på spel. Den konkreta sakpolitiken däremot, den är i det sammanhanget mindre viktig.

Erik Hagström