Erik Hagström: Innehållslöst segertal från Andersson – V och C har dock sina skarpa röda linjer

Socialdemokraternas rekordlåga väljarstöd stärker knappast Magdalena Anderssons möjligheter att bli den samlande kraft, som partiet i valrörelsen signalerade att det vill bli.

Att S väljartapp sker efter den ofta tacksamma rollen att vara det ledande oppositionspartiet är uppseendeväckande. Lägg därtill det extra gynnsamma läget med en mandatperiod som till stor del präglats av lågkonjunktur, bland annat på grund av oroligheterna i Mellanöstern. 

Det är inte från en styrkeposition som Magdalena Andersson nu försöker starta regeringssamtal med de övriga rödgröna partierna. S har emellertid skickat en formell inbjudan till V, C och MP om att inleda samtal. 

“Målet är att få alla partier i samma rum", säger en S-källa enligt DN. Nu väntar tydligen S, V och MP nervöst på hur C ska svara. 

Socialdemokraterna torde även känna stressen av att inte långdragna förhandlingsrundor som efter valet 2018 ska upprepas. Många väljare har ju redan bilden av att det är en himla oreda inom S tänkta regeringsunderlag. Den bilden vill Socialdemokraterna inte ska förstärkas. 

Dessutom behöver regeringen lämna sin budgetproposition för 2027 senast den 12 november 2026. Om en ny regering inte hinner det, eller som 2018 inte ens finns på plats i tid, kommer den nu sittande övergångsregeringen lägga fram ett avskalat budgetförslag utan partipolitiskt grundat innehåll.

Moderaterna har signalerat att de kan tänka sig att försöka på samma trick som 2018, det vill säga få igenom den budgetreservation partiet kan lägga fram i riksdagen som svar på själva budgetpropositionen.

Det vill såklart Magdalena Andersson undvika. 

Men inte bara Andersson har anledning att känna stress och press. Många blickar riktas nu mot Centerpartiet. Av SVT:s vallokalundersökning att döma identifierar sig endast 25 procent av C:s väljare som vänster. Att jämföra med 96 procent av V:s och 87 procent av MP:s väljare. 

Därtill kommer det finnas en stor icke-socialistisk majoritet i riksdagen. Väljarna röstade inte för en kraftig vänstergir. 

Magdalena Anderssons första stora hinder att övervinna är nu att få sina förmodade regeringskolleger att över huvud taget komma överens om att sitta vid samma förhandlingsbord.

När Vänsterpartiets vice partiledare Ida Gabrielsson är den vuxna och vädjar till C att växa upp då vet man att det är fara å färde med vårt land, för att parafrasera Stefan Löfven (S). 

Det kan inte uteslutas att det i slutänden blir en lösning där även V och C får ministerposter. Från S sida kan det ligga i partiets intresse att inte ge V det friare spelrummet partiet skulle ha om det inte fullt ut behöver stå upp för en sådan regerings kollektiva beslut, utan kan kritisera S från vänster genom att bara vara ett stödparti.

Men var det verkligen en sådan mörkröd regering väljarna röstade för? Sakpolitiskt innehåll kommer det hursomhelst bli, men ingen, inte ens Andersson, vet mycket mer än så i dagsläget.

S skrämselpropaganda om “12 SD ministrar” fungerade inte särskilt väl i valrörelsen. Som gemensamt rödgrönt regeringsprojekt duger det såklart inte. 

Om V och C inte ska ingå i regeringen behöver Andersson ordna ett avtal liknande det M, KD och L hade med SD. 

Tidöavtalet hade en tydlig politisk riktning och konkreta reformförslag, för att åtgärda reella problem. Risken är stor att det övergripande syftet med ett motsvarande avtal mellan de rödgröna främst syftar till att Andersson ska bli statsminister och undvika extraval. 
Då kommer det spreta åt alla håll. Sakna gemensam problembeskrivning. Och förmodligen ha ännu kortare sista förbrukningsdatum som januariöverenskommelsen hade.

I sitt segertal på Instagram lovar Andersson allt till alla. Allt ska bli bättre. Inget sämre. Hur hon har tänkt att det ska gå till och med vilka är ännu höljt i dunkel.

Erik Hagström