Erik Hagström: Partiledardebatterna har blivit ett vuxendagis – det är inte grabbarnas fel

“Att skapa en trygg miljö för partiledarna, skapa goda relationer med alla partiledare och att se till partiledarnas individuella behov. Programledarna ska lära partiledarna om samarbete, hantera konflikter, tillit till den egna förmågan och kroppslig och personlig integritet. Rätten till en bra debatt för alla partiledare är en självklarhet.”

Det är så Vänsterpartiet uttryckligen motiverar sina förslag om att förbättra förskolorna. Byt bara ut de kursiverade orden mot "barnen", "förskolepersonal" och "förskola".

Visst, det är hårdraget att likställa Expressens och Dagens Industrins partiledardebatt från tidigare veckan med ett dagis, men likheter finns och det är illa nog. Käbbel och tjuvnyp. Skrik och himlande ögon. Grimaser och “du då!”. Förskoleläraren Viktor Barth-Kron hade fullt sjå med att hålla ordning och reda.

Det jag skriver härnäst gör inget anspråk på att framstå som en objektiv och empirisk studie, så ta det för vad det är. En killgissning som förvisso inte kan sägas vara helt taget ur luften. 

För det är svårt att inte lägga märke till att några av de mest intensiva och personliga konfrontationerna under senare år har uppstått mellan kvinnliga partiledare. Och framför allt är det partiledarna på den rödgröna sidan som bidrar till dålig stämning.

Nooshi Dadgostar (V) allra tydligast så. "Du borde skämmas!", fick Simona Mohamsson (L) slängt mot sig innan debatten ens hade börjat komma igång. Det blev mer av den varan under debatten. 

Den vanligtvis relativt hövliga C-ledaren Elisabeth Thand Ringqvist ropade ut: "Låt mig prata färdigt Simona!", tillsammans med en sträng uppsyn. Upprinnelsen var förvisso att Mohamsson hade påbörjat ett försök att avbryta Thand Ringqvist.

Särskilt trevligt för tittarna var det inte. Äldre framgångsrik företagarkvinna trycker ned en yngre kvinna. Den har vi sett förut, många gånger, inte minst på arbetsplatser.

När Fredrik Reinfeldt kallade sig själv en ”stridshingst” år 2013 möttes det med avsmak. Åsa Petersen på Dagens Arena var en av de som kritiserade Reinfeldt: “Ursäkta statsministern, stenåldern ringde och vill ha sin påstådda mansroll tillbaka” och “allt detta formar sammantaget en stöddig och osympatisk bild av Moderaterna”. På den tiden var det inte ens på modet, som det är i dag, att prata om toxisk maskulinitet.

Är Sverige moget att prata om toxisk femininitet? 

Tidigare behövde säkerligen kvinnor i politiken i högre grad visa att hon kan hävda sig i en miljö som länge dominerades av män. När kvinnor väl har nått högst upp i partihierarkin är det kanske inte så konstigt om de inte är intresserade av att låta sig kuvas eller dela med sig av utrymmet. Särskilt inte till andra kvinnor. Moteld tycks vara att höja tonläget och avbryta sina debattmotståndare. Himla med ögonen och hånfullt le verkar vara andra metoder. 

För männen Jimmie Åkesson (SD), Ulf Kristersson (M) och Daniel Helldén (MP) är det däremot inte gångbart att dunka näven i bordet och ryta ifrån. De få gånger Ulf Kristersson har varit lite motvalls i intervjusituationer de senaste månaderna har ledarsidor beskrivit honom som en bitter surgubbe.

Alla män med självbevarelsedrift tänker numera en extra gång innan de avbryter eller talar över en kvinna. Kan det vara så att framgångsrika kvinnor i dagens samhällsklimat inte behöver visa motsvarande hänsyn? 

Med det sagt bör en mer allmän fråga ställas om varför vi över huvud taget har ett debattformat där åtta partiledare ska pressas igenom fyra-fem komplicerande och breda politikområden på ett par timmar.

Käbblet gör dock knappast dessa debatter bättre. För många väljare kan partiledardebatterna avgöra vem de lägger sin röst på. Det är långt ifrån en optimal ordning för alla som önskar att partiernas sakpolitik ska vara det som fäller avgörandet.

Självfallet är det inget nytt att politiker verbalt angriper varandra. En bra debatt ska innehålla konflikt för att hjälpa väljarna att se skillnaderna mellan partiernas sakpolitik. Men det är skillnad på politisk strid och politiskt käbbel. 

Partierna har länge berättat för oss hur viktigt det är med ordning och reda i förskolan. Barnen ska fostras till att visa respekt för andra, exempelvis låta andra komma till tals. Hantera konflikter utan att skrika.

Svenska partiledare som vill att barnen lär sig dessa utmärkta principer borde tänka på att föregå med gott exempel.

Socialdemokraterna går till val på bland annat det här om förskolan:

"Så skapar vi en lärorik, trygg och stimulerande partiledardebatt där programledaren har tid att se alla partiledare."

Börja gärna med att få ordning på ert eget vuxendagis. Ansvaret vilar tungt framför allt på de mest käbbliga partiledarna. Nu råkar de värsta syndarna i den teatern vara kvinnor, men det kan inte vara skäl till att inte kritisera dem för deras beteende.

Låt oss hoppas att de kommande partiledardebatterna blir bättre. Det borde finnas potential för det i alla fall.

Erik Hagström