Erik Hagström: Världens suraste "valsegrare"?

Vad har hänt med Socialdemokraterna? Den frågan ställer sig många i dag. Hur är det möjligt att detta historiskt mäktiga parti kan haverera så fullständigt inför våra ögon? Hur kan det komma sig att ett parti som Socialdemokraterna leds av en person som är så usel på politik?

Magdalena Andersson tycks uppriktigt förvånad och även förnärmad över att den rödgröna majoriteten i riksdagen inte automatiskt leder till att hon installeras som Sveriges nästa statsminister. Nog är det dags för S-ledaren att uppdatera självbilden.

Socialdemokraterna är inte längre solen allt kretsar kring. Dragningskraften är inte vad den en gång var. Att ett parti som Centerpartiet snarare känner stark repulsion mot samarbete med Socialdemokraterna har dock inte endast med S-ledningens oförmåga att göra.

Ett 28-procentsparti är inte lika enkelt att jobba med som ett i storleksordningen 45 procent. Socialdemokratiskt styre innebär numera att Miljöpartiet och Vänsterpartiet kommer med på köpet.

Det bästa erbjudandet som Socialdemokraterna hittills har lyckats presentera för Centerpartiet tycks vara en rödgrön röra där de partierna ska hålla ihop genom att samarbetet ska göra lika ont för alla. En socialistisk rättvisa förvisso, men inte undra på att Centerpartiet ser sig om efter mindre dåliga alternativ.

Senast på fredag vill C-ledaren Elisabeth Thand Ringqvist att Magdalena Andersson och Ulf Kristersson lägger fram varsitt “totalpaket.” Det kommer bli svårt för båda. Men om Vänsterpartiet håller fast vid sitt krav på ministerposter är uppgiften sannolikt övermäktig Andersson.

Sverigedemokraternas mer konstruktiva förhållningssätt till valresultatet innebär att Kristersson ligger bättre till att kunna få ihop ett regeringsalternativ. Hur stabil en sådan regering skulle bli är dock en annan fråga.

Så det är inte konstigt att Magdalena Andersson känner sig pressad. Hennes ökade mediala närvaro är ett tecken på att hon är det. Frågan är emellertid om hon med ökad synlighet gör sitt parti en björntjänst. 

Fortfarande kramar hon hårt talepunkt-snuttefilten med retorik om att ett högerstyre vore ett hot mot journalister. De senaste dagarna har Andersson därtill försökt hamra in budskapet att en högerregering rentav vore odemokratisk. För om en sådan blir verklighet speglar den inte valresultatet! Och väljarna röstade ju för en ny riktning!

Vilken den nya riktningen är vet dock ingen. Varför? Därför att det politiska innehållet är en bisak för Socialdemokraterna. Sakpolitiken får bli vad den blir. Om det blir för mycket fokus på konkret politik i regeringsförhandlingarna riskerar centerpartisterna inse att högersidan är attraktivare än vänstersidan.

Huvudsaken för Socialdemokraterna är att Magdalena Andersson blir statsminister och kan dela ut ministerposter till S-politruker. Allt för att säkra makt.

Vi har dock till leda fått höra Anderssons och S-sfärens varningsrop om att den stora stygga SD-vargen kommer. Motstånd mot Sverigedemokraterna är ingen vidare stomme att bygga ett rödgrönt projekt på. En betydande andel av Centerpartiets väljare förväntar sig trots allt bättre än det. Möjligtvis gillar de inte heller att behandlas som en skock fårhuvuden.

De ovärdiga överdrifter Socialdemokraterna slängde runt i valrörelsen, som Andersson nu efterapar, syftar i dag främst till att sätta tryck på Centerpartiet att inte orka låta sitt val av sida avgöras av potentiellt sakpolitiskt genomslag. Det valet ska hindras av C-ledningens rädsla att stöta sig med sina nyare väljare och de väljarnas iver att signalera godhet med sitt motstånd mot SD. 

Och det är fortfarande en öppen fråga om sådant väger tyngre för C-ledningen än möjligheten att tillsammans med högerpartierna göra verklig nytta för sina traditionella kärnväljare på landsbygden såsom jord- och skogsbrukare. Att de näringarna har har rimliga villkor är även viktigt för hela Sverige. Miljöpartiets inflytande bör därför hållas kort. 

När Andersson ser rött, undslipper inte ens det parti hon investerat kraft på att bygga en hållbar relation med, hennes hotfulla utfall och försök till skuldförskjutning. Om det blir så att Centerpartiet hoppar över till högersidan vore det enligt Andersson “det största politiska sveket i historien”. Det är i princip samma ord som Olof Palme använde mot Thorbjörn Fälldin efter valet 1976. 

En av de viktigaste nycklarna till makten har för Socialdemokraterna historiskt varit att splittra borgerligheten. En annan har varit den praktiska dörrmattan Vänsterpartiet. Det är andra tider nu.

Anderssons hotfulla retorik mot C om ett historiskt svek ekar dessutom tomt med tanke på den totala bristen på leverans när det kommer till Socialdemokraternas viktigaste vallöfte: Magdalena Andersson är en stark statsministerkandidat. 

S-ledarens påstådda statsmannamässighet talas det nu tyst om. Numera torde det inte vara många fler än partisekreterare Tobias Baudin och AiP-medias ledarsida som pliktskyldigt försöker ge sken av att de åtminstone försöker sminka grisen.

Genom åren har flera politiker dragit fram floskeln att politikerna som har roligast vinner. En inte lika tom fras skulle kunna vara att “surast förlorar”. Det finns i alla fall mycket som tyder på att Sveriges suraste politiker är på väg att förlora valsegern.

Det går dock inte att utesluta att Socialdemokraterna trots allt lyckas mobba sina så kallade samarbetspartier till lydnad och underkastelse. 

Erik Hagström