Socialdemokraterna har ett märkligt förhållande till sin egen politik. Först lägger partiet stor möda på att ta fram reformförslag, men sedan lägger det i princip lika stor energi på att försöka mörka den. Fast bara i vissa forum. Dock inte i de sammanhang partiet tror sig ha att tjäna på att stå för den. Snurrigt värre, och det är exakt det som är tanken.

Den här äta kakan och ha den kvar-strategin illustreras väl av S-toppen Ardalan Shekarabis raseriutbrott mot sverigedemokraten Ludvig Aspling. Mönstret känns igen. En sverigedemokrat säger något självklart. I det här fallet att det har kommit många personer som inte är en del av den etniskt svenska befolkningen till Sverige och att det har uppstått problem kopplat till det. Tycker inte alla riksdagspartier just det förresten? Förutom möjligtvis Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Det är fullt möjligt att Shekarabi är en av dessa toppolitiker som inte sätter in sig i vad det egna partiet tycker. Och det man saknar i logos kan dessvärre ofta kompenseras med pathos. Med de etablerade mediernas goda minne.

Om de medierna var intresserade av att göra ett ordentligt jobb skulle de kunna fråga Shekarabi hur hans raseri mot Aspling rimmar med att hans eget parti återkommande använder samma resonemang om etnicitet och demografi i sina egna politiska texter.

I exempelvis Socialdemokraternas rapport "Framväxten av parallellsamhällen", som S-toppen Lawen Redar hade huvudansvar för att ta fram, står det:

“Framväxten av bostadsområden med utrikesfödda utan sysselsättning eller med osäkra anställningar har skapat en etnifierad underklass koncentrerad till bostadsområden präglade av trångboddhet, låga hushållsinkomster, undermåliga utbildningsresultat, sämre uppväxtvillkor och begränsade kunskaper i svenska språket.”

Det där låter onekligen ganska likt det Ludvig Aspling gav uttryck för. Och det Socialdemokraterna beskriver låter väl inte heller det som något helt problemfritt för ett land som Sverige. Textstycket är dessutom en så kallad problembeskrivning. Först läggs den fram, därefter följer åtgärdsförslag. I det här fallet tvångsblandning.

Socialdemokraterna skulle kunna hävda att det partiet uttryckte i rapporten nämnd ovan bara är skrivningar i en rapport. Ett problem för de sossar som hävdar det är dock att Socialdemokraterna på sin senaste kongress, 2025, bekräftade målsättningen om tvångsblandning. Exempelvis i de politiska riktlinjerna “Ny riktning för Sverige”.

Sida 43: “Det är viktigt att det finns bra mix av upplåtelseformer i varje område.” Notera ordet “varje”. Det handlar alltså inte endast om att utveckla utanförskapsområden, vilket partiet försöker ge sken av i bland annat SVT:s och Aftonbladets valkompass.

På samma sida står det: “Det ska finnas en stark allmännytta i varje kommun.”

Och: “Bostadsproduktionen ska kickstartas också genom att länsstyrelserna kortar handläggningstiderna och överklagandemöjligheter begränsas.” Kickstarta tvångsblandningen. Det låter mer som ett hot än ett löfte. Till er som hellre vill ha verktyg att kunna stoppa framfarten av sossarnas sociala ingenjörskonst kan jag tipsa om Sverigedemokraternas vallöfte om ett medborgarveto mot byggprojekt som innebär stora förändringar av ett bostadsområde.

Socialdemokraterna har dock fattat beslut om mer på sin kongress:

“Vi vill också att markanvisningar, där det är lämpligt, används aktivt som instrument för blandad bebyggelse och för att se till att bostäder byggs för vanligt folk.”

För att knyta ihop den här säcken: Angående Shekarabis upprördhet, spelad eller genuin, på Ludvig Asplings uttalande och etniska svenskar, beslutade S-kongressen även att ställa sig bakom detta resonemang:

“Integrationen har också försvårats när många kommit hit från länder som präglas av helt andra samhällssystem än vårt.”

Lägg därtill att Socialdemokraterna vid samma kongress ställde sig bakom ambitionen att söktrycket mot Sverige ska minska.

Varför då? Om det nu inte finns några problem kopplade till det? 

Erik Hagström