Vår svenska jul genom tiderna

Linnea Klingström skriver om våra svenska traditioners betydelse i våra liv. Traditionerna binder oss samman och påminner oss om de som gått före, om tidens gång, och om att också vi lever med våra rötter i jorden.

Tid och tradition hör ihop. Det är genom tidens föropp som företeelser i våra liv formas till traditioner. Tradition betyder ungefär ”tro eller uppfattning som överförts från generation till generation” eller ”fast etablerad sedvänja inom en grupp som yttrar sig i återkommande händelser med i stort sett oförändrad utformning”. Traditioner behöver tid för att bli just traditioner. Och de behöver vara återkommande. År efter år, tid efter tid. 

Varje jul plockar jag fram mitt gamla julpynt av halm. Halmbocken med röda band, de små stjärnorna som jag hänger i fönstret och den stora kransen som har sin plats på väggen. Halmfågeln, en ”julegoppa” som den kallas i Dalsland, står i hallfönstret. På julafton får den flytta till hedersplatsen på julbordet, enligt dalsländsk tradition. Halmens magi fyller hemmet under jul. 

Förr i tiden, i bondesamhället, förde halmen med sig julefriden in i stugorna. Man lade halm i vackra mönster under julbrödet och under gårdstomtens grötfat. Man band kors och stjärnor av halm som skulle skydda hemmet under den magiska julnatten. Strax innan julafton strödde man halm på golven. I julhalmen sov man under julhelgen; sängarna var till för gästerna och ibland även för de döda släktingar som ansågs komma på besök under julaftonsnatten. Halmen fyllde hemmet med skördetidens doft, värme och trygghet, och symboliserade samtidigt årets cirkelgång, från frö till ax, från sådd till skörd; tiden som hela tiden rör sig likt ett hjul framåt i invanda spår. Den sista kärven från skörden ansågs vara full av det gångna årets växtkraft och sattes på julafton ut på gården med förhoppning om samma växtkraft nästkommande år. 

I sin essä Brodd jämför Vilhelm Moberg sädesstråets första stadium ovan jorden med människosjälens stigande mot medvetandets ljus. ”Barndomen är broddens tid, den är åren mellan uppvaknandet och stråskjutningen. Kanske de avgörande åren för växten” skriver han. På samma sätt som brodden om våren är avgörande för resten av årsväxten påverkar barndomen vilka vi blir som vuxna. Man säger ofta att julen är barnens högtid, och det stämmer nog för vem minns inte sin barndoms jular i ett särskilt ljus? Djupt inom oss sitter spåren kvar av de jular vi upplevde som barn. När vi blir vuxna är det upp till oss vilka traditioner vi för vidare. 

Oavsett om du tar fram det gamla halmpyntet, mormors handbroderade julduk eller om du lagar farfars köttbullar så förbinder traditionerna oss med dem som levde innan. Våra traditioner handlar om att förbinda tid med tid – liv till liv. Då bäddade vi med halmen för att välkomna våra släktingar och förfäder, idag pryder vi med halm mer av tradition än föreställningar om skyddande magi och förfädersdyrkan. Men den gamla seden att ta in och pynta med halm vid juletid lever vidare i många hem, från generation till generation. Julen fortsätter att vara en högtid präglad av minnen och gemenskap. Traditionerna binder oss samman och påminner oss om de som gått före, om tidens gång, och om att också vi lever med våra rötter i jorden. 

Linnea Klingström,
Kulturvetare och andra vice ordförande i föreningen Gimle