Ett år efter konkursen - Fredrik berättar om tiden på Northvolt: "Man gick lite i litiumdamm"

Fredrik jobbade i byggnaden US1, där undermåligt NMC-material blandades.
Fredrik jobbade i byggnaden US1, där undermåligt NMC-material blandades.Riks
Publicerad den

I dag, den 12 mars, är det ett år sedan Northvolt gick i konkurs.

Riks har pratat med Fredrik om hur han ser på tiden på företaget.

– Det var "städa upp där och håll tyst". Så var det när det var litiumläckor där. Och även när sörja sprutade ut, säger han till Riks.

Fredrik, som vill vara anonym och egentligen heter något annat, jobbade på Upstream 1 (US1) på Northvolt i Skellefteå.

Där blandade anställda, i full skyddsutrustning, NMC-material (litium, nickel, mangan och kobolt). Det kallas "NMC- slurry", ett blött material som rördes ihop i en stor tank.

Men blandningen höll inte måttet och gick inte vidare från US1 i processen.

I stället skeppades det ut och till återvinningsbolaget Revolt, som ligger på samma område.

En del material blev också kvar i US1.

Han berättar för Riks om några incidenter som inträffade under tillredningsprocessen.

– Vi tog in litium och skulle tömma det in i processen. Det är ju stora trattar som vi tömmer det i, säger han.

Är det för att blanda till det här MMC-materialet? 

– Precis.

Som inte lyckades? 

– Exakt.

Han berättar att det i första steget kom storsäckar från Kina men att traversen, alltså lyftanordningen som lyfter tunga laster, var för låg.

– Så det var för lågt byggt för att ens kunna lyfta in dem på ett bra sätt. De där svänger runt och de slog i kanter. Så man fick "mäckla" lite grann.

– Det for ju litium ner på golvet. 

Det fanns också en centraldammsugare som de fick dammsuga upp spillet med.

– Så man gick lite i litiumdamm, kobolt, nickel och mangan.

Han berättar att han en gång gick förbi en upphängd säck, som hörde till centraldammsugaren, som då var fylld med litium.

– Jag såg att den var monterad upp och ner. Alla storsäckar har ju lyftöglor och de var riktade nedåt, säger han och fortsätter:

– Så de hade hängt upp dem med krokar i garnet som håller säcken. 

Han påpekade det för en ingenjör att det där var ju fel och att så där kunde de inte ha det.

– Han tittade på mig och sa: "Vadå?" Han förstod inte riktigt vad jag menade.

– Jag sa återigen: "Det här sitter ju fel, vi måste vända på den".

Men ingenjören hade då svarat nej och att man inte alls behövde vända på den. Och trots att Fredrik återigen påpekade att den sitter fel och att den ju ska hänga i öglorna så gick det inte fram.

– Han förstod som inte riktigt vad jag menade.

Var det språkförbistringar? 

– Det kan ha varit. Jag försökte på bästa engelska att förklara, men han förstod inte.

– Jag sa till slut: "Då skiter vi i det". 

Han säger att det bara dröjde tre minuter.

– Då släppte säcken från garnet och så sprutade det pulver.

Och det dammar runt i lokalen? Det är ju jättefarligt.

– Precis, ja. Visserligen har vi ju det i ett skåp, men det kommer ju ut. 

Han berättar att de efter att säcken släppt gick in och öppnade skåpet.

– Det var då damm fulla skåpet, och det kommer ut i lokalen. Vi skulle då ta loss den där säcken och hämta en ny. Sedan skottade vi upp det där litiumet.

Och det fick ni göra då? 

– Ja.

De bar skyddskläder och en friskluftsmask, fortsätter han.

De hanterade också litiumet i ett enskilt rum för att det inte skulle spridas och för att det var farligt. Där hanterades förutom litium också kobolt, mangan och nickel. Det kallades B.O.P,, vilket står för "Basic operation plant".

– Men påsen till centraldammsugaren var ju utanför.

Är du orolig över det där idag?

– Jag tror att det gick ganska bra. Men man såg ju att många av byggnadsarbetarna inte hade några skydd. För de smet bara in i lokalen. 

– De hade en som gick in i lokalen och tog på sig skydd. Sedan gick han och öppnade dörren åt sina kollegor som kom då in, och de höll ju på att bygga där samtidigt.

Och det här NMC-materialet som ni blandade lastades ju ut också där eftersom det inte höll måttet, har vi tidigare fått uppgifter om.

– Precis. 

Så vad hände med det här materialet? 

– De fyllde väl stora säckar och så ställde de ut det någonstans i någon container.

Och en del av det står ju kvar där i containrarna.

– Ja, för de sa ju att det där ska vi skicka till Revolt och så får de ta hand om det. 

De lyckades ju inte rena det där. Så det blev ju bara stående.

– Exakt. 

Och viss del av det står väl kvar där? 

– Jajamän. 

Han berättar om en annan incident när de fick stopp i en maskin.

– Vi höll på med pressfilter för att torka materialet och då blev det stopp någonstans, säger han och fortsätter:

– Och så öppnade man luckan och tittade in i den.

Han berättar att det inte kom något material, som skulle varit torrt då. När de därefter tog bort luckan så såg de att det var lera i hela röret.

– Det var fortfarande vatten i det när det ska vara torrt.

Vätskan, som var ganska hård, började efter en stund flyta igen.

– Det var en sex meter vattenpelare ovanpå där, men det visste vi inte då – att det fanns vatten i det. Det skulle ju inte finnas någon vatten där. 

Snart började massan röra på sig lite grann.

– Sedan kom duschen.

Var det här en av incidenterna som rapporterades om?

– Nej. Det var en sån där som det hölls tyst om. Det var en del av incidenterna som aldrig nådde ut.

Vad hände sedan?

– Han som blev nedsprutad sprang och slet av sig alla kläder och in i duschen och tvättade av sig fort. Sedan fick han nya kläder.

– Vi andra var på våningsplanet och städade upp. Det var en öppen lokal där det kom ut. Det kom även ut på våningen nedanför.

Ni fick städa upp det där? Hur mycket var det som sprutade ut?

– Det var ett par hundra kilo. Vi fyllde i sopsäckar och bar ner det där för hand. 

Det hamnade också på Revolt?

– Ja. Vi hade stora blå containers. Jag gissar att det skickades till Revolt. Det är blött material.

Han berättar om en annan incident när två ämnen förvarades bredvid varandra - två ämnen som tillsammans kan bli explosivt.

–  En ingenjör berättade i en teamchat att dessa plastbehållare – som innehåller en kubik vardera – var tvungen att flyttas på grund av explosionsrisken.

– Och där körde truckar förbi. Det kan lätt hända en olycka med truckgafflarna – att behållarna skadas och ämnena läcker ut.

"Blev utskälld"

Fredrik berättar att den ingenjören därefter "fick skit" från ledningen för att han varnat om det.

– Han blev utskälld.

Fredrik minns också tillbaka hur språkförbistringar och olika företagskulturer krockade eftersom det var så många anställda från olika länder.

– Du kan gå till chefen och säga att det här inte fungerar. Men i andra länder finns helt annan företagskultur, säger han och fortsätter:

– Chefens ord är lag. "Du ska inte komma från golvet och säga till chefen att det här är dåligt".

Han fortsätter:

– Det var "städa upp där och håll tyst". Så var det när det var litiumläckor där. Och även när sörjan sprutade ut.

När Nortvholt först började skära ner på personal var det också skyddsombuden som försvann först.

– De hade inga rättigheter. De skulle bara observera, skriva ner på ett papper och rapportera. De hade ju inga tänder.

Hur känns det så här ett år efter konkursen nu?

– Kulturen var hemsk där. Men kollegerna var underbara. Det kan jag sakna.

Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Populära artiklar

No stories found.
logo
Riks
riks.se