Prenumerera
Stegra, tidigare känt som H2 Green Steel, marknadsförs som ett av Sveriges stora framtidsprojekt inom den gröna industrin. Företaget ska enligt planerna bygga Europas första nya stålverk på 50 år – i Boden. Genom att använda vätgas från elektrolys, driven av vindkraft, ska företaget producera det så kallade "gröna stålet" med minimala koldioxidutsläpp. Men företagsekonomen och debattören Christian Steinbeck är långt ifrån övertygad.
– Jag låg nästan sömnlös efter att ha läst årsredovisningen för 2024. Det här är ett svart hål utan botten, säger han i en intervju med Riks.
Steinbeck riktar hård kritik mot hela affärsidén bakom Stegra. Projektet, menar han, är byggt på politiska drömmar snarare än på ekonomisk och teknisk realism.
– Det här är en politisk idé, inte en fysikalisk eller industriell. Det handlar om att bygga ett stålverk i en tid när det redan finns global överkapacitet inom stål, säger han.
Ett centralt tekniskt problem är att vätgasproduktion via elektrolys kräver en stabil och konstant strömtillförsel – något som vindkraft inte kan erbjuda. Dessutom är vätgas en reaktiv och svårhanterlig gas, vilket gör lagring och transport dyrt och riskfyllt.
– Väteatomen är universums minsta och reagerar med nästan allt. Hade det här varit så bra som man säger, hade man använt det för länge sen.
Steinbeck ifrågasätter även valet att placera anläggningen i Boden, långt från större hamnar.
– Det kommer krävas mängder av lastbilstransporter, vilket ironiskt nog medför stora koldioxidutsläpp. Man vill alltså bygga grönt stål, men logistiklösningen är allt annat än grön, säger han.
Därtill menar han att själva affärsidén – att sälja ett mycket dyrare stål till en konkurrensutsatt global marknad – är orealistisk.
– Indier, kineser och amerikaner kommer inte att betala 10–20 gånger mer för stål. Det blir groteskt dyrt. Det är inte ett stål med högre kvalitet, bara ett stål med en fin berättelse.
Steinbeck ser paralleller mellan Stegra och andra stora industrisatsningar som Northvolt och Hybrit. Han varnar för att samma mönster upprepar sig: grandiosa visioner, utebliven produktion – och andra som betalar notan.
– Redan nu har man grävt ner 40 miljarder kronor – det är lika mycket som polismyndigheten kostar per år. Våra pensionspengar går in i det här. AP-fonder och AMF satsar miljarder.
Det som oroar honom mest är att projekten får fortsatt finansiering trots alla varningsflaggor, just för att de är förpackade i den gröna omställningens retorik.
– Man gömmer sig bakom orden ”vi har inget val”. Då går det att låna från framtiden utan att folk reagerar. Det är som en skatt på framtiden – via inflation, pensionsfonder eller lån.
Steinbeck anser att hela projektet bör granskas betydligt hårdare – både av journalister och av myndigheter som Riksrevisionen.
– Om det här verkligen är en fråga om planetens överlevnad, varför lämnar vi då över ansvaret till privata entreprenörer? Varför är det ingen som följer upp vad som händer med alla miljarder?
Han kritiserar också oppositionens förslag om att staten ska gå in ännu mer aktivt genom en "investeringsbank".
– Politiker ska inte bestämma framtidens affärsidéer. De ska sätta spelregler, som miljölagar, men låta företagen lösa hur de anpassar sig.
Med projekt som Hybrit uppskjutna på obestämd framtid och stora förluster inom vindkraft i Norrland, ser Steinbeck Stegra som det sista stora experimentet inom den gröna industriboomen.
– Det kommer att sluta med att alla vill distansera sig från det här. Precis som med Northvolt. Men först ska ännu fler miljarder pumpas in.
Trots sin dystra analys, finns det enligt Steinbeck en väg framåt – men den kräver en återgång till sunt företagande.
– Svenska industrisatsningar har historiskt lyckats när de burits av privata initiativ med egen risk. Det här är raka motsatsen. Och det kommer att kosta oss alla.
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
