Kristdemokratisk toppolitiker om sonens gängkriminalitet: "Väljarna får avgöra mitt öde'"

– Jag vet inte om han är medlem i Foxtrot. Jag har inte de uppgifterna och har inte haft kännedom om honom under tiden heller, säger Barsom.

– Det kan vara sant eller det kan vara osant, jag vet inte. Jag fick bara veta det utifrån något jag läste igår. Jag har inte fått det bekräftat på något sätt.

När insåg du att din son var på väg in i kriminalitet?

– Han hade gjort slut med sin flickvän, han tog det väldig hårt. Och helt plötsligt stod han utanför dörren med några flyglådor och en resväska. Han hade även sagt upp sig från sitt fast jobb. Det var väl inget mer med det förutom att jag någon sommardag fick ett samtal från en stadsställning där vi har bott många år men som vi inte bor i längre, som sa att min son befann sig där ofta och umgicks med personer som jag inte skulle acceptera. 

Kom det som en chock eller fanns det några tidiga tecken på att han var involverad?  

– Nej, jag ska inte säga att det. Men alltid på det här så uppfattar vi inte det. De uppfyllda, de religiösa, delhändelserna som vanliga ungdomar ibland kan ta sig in i.

Vad gjorde du konkret för att försöka stoppa honom? 

– Jag sa till honom. Men det jag kan göra är att försöka prata om att det är oacceptabelt och att det inte leder till något gott. Till sist insåg jag att när han fortsatte, då var det bara att välja. Ska du fortsätta så kan du inte bo under samma tak som oss, sa jag till honom. Sista halvåret och innan han häktades så bodde han ute hemma hos oss.  

Ångrar du det beslutet att du kastade ut honom? 

– Jag ska vara ärlig och säga att det inte var lätt. Jag bestämmer inte själv. Vi är en familj och han har också en mor. Det var svårt för oss att ta det beslutet. Men det går inte att bo under ett tak och få mat på bordet och kläderna tvättade, sängen bäddad samtidigt som han gör saker som i mina ögon har gjort ont på familjen. 

Har du någon kontakt med honom i dag?  

– Jag har inte haft kontakt med honom, inte sedan han kom på hans anstalt. Men han har skrivit brev. Han är ångerfull och ber om ursäkt för den skada han har vållat oss.  

Varför tror du just han av dina barn hamnade i kriminalitet? 

– Han växte upp i området. Det var hans barndomsvänner, klasskompisar och grannar. Jag kan inte svara på det. För mig är det en gåta än idag. 

Tycker du att dina personliga omständigheter riskerar att påverka väljarnas förtroende för dig och ditt parti? 

– Jag har varit engagerad i politiken länge nu. Både i kommunpolitiken men också i regionen. Jag tycker att mitt jobb gör det bra. Men i slutändan så är det både medlemmarna, medborgarna och partiet som får göra det avgörande. 

Har du fått stöd från ditt parti eller har du upplevt dig lämnad ensam? 

– Både från partiet men också från enskilda och även andra partier har jag fått stödjande ord. Och tilltal kan man väl säga. 

Du har uttryckt att du inte vet hur du ska hantera situationen du befinner dig i - vad är det svåraste just nu? 

– Man kan inte göra annat än att prata med en vuxen människa tillsammans. Den delen har man liksom prövat och prövat. Till sist känner man viss hopplöshet. Det är ändå en familjeangelägenhet att prata om sin egen son offentligt.

Han fortsätter:

– Att inte säga något kan antas som att man döljer något. Jag hoppas att den här tiden lär honom en läxa och att han lovar att bli en bättre människa. 

Hur ser du på hur den här situationen kommer att fortsätta påverka dig som regionråd?

– Den delen av det avgör inte jag. Det låter jag folket att göra den bedömningen och jag kommer att acceptera oavsett vad slutsatsen är.