Prenumerera
Under lördagen utspelade sig något sådant där spektakulärt som bara händer en gång per årtionde – den där speciella konserten som förevigt etsar sig fast i historien.
Ozzy Osbourne och Black Sabbath tog farväl till sin publik i sin hemstad Birmingham i England där rockens storheter flockades till en tio timmar lång megakonsert till hyllning av rockikonen.
– Let the madness begin, deklarerade Ozzy när han intog scenen.
Vi har upplevt historiska konserter förut. För 40 år sedan – den 13 juli 1985 med Live Aid – och hyllningskonserten till Freddie Mercury den 20 april 1992, är två exempel på detta.
Och nu – den 5 juli 2025 – såg vi det hända igen. Detta årtiondets solklara bidrag är när Ozzy Osbourne och Black Sabbath höll sin sista konsert på Villa Park i hemstaden Birmingham i England.
På plats i arenan följde 40 000 åskådare Ozzys sista framträdande som gick under parollen "Back to the Beginning". Och det blev inte "no more tears" – publiken grät, sjöng, skanderade "Ozzy" och njöt fulländat.
För dem som inte lyckats få tag i biljetter för att se Prince of Darkness ta farväl till vad som nu adderas till flera generationer av såväl fans som musikskatter, fanns möjligheten att streama hela den tio timmar långa konsertfesten som hölls till hans ära.
Och det blev en tårfylld men samtidigt glädjerik folkfest där storheter från rockvärlden bidrog med att framföra låtar från Black Sabbaths repertoar varvat med egna, oavsett om man befann sig i Birmingham eller hemma i soffan.
Klockan 16, svensk tid, började konserten streamas med två timmars fördröjning.
På scen stod giganter inom rockvärlden – både de som samarbetat med Ozzy men också de som influerats av honom och Black Sabbath.
Metallica, Guns N' Roses, Slayer, Pantera, Gojira, Anthrax, Tool och Mastodon var alla på plats.
Jack Black körde "Mr. Crowley", som blev det framträdande från lördagen som först delades på Ozzy Osbournes Facebook-sida, med en länk till hans Youtube-kanal.
Svenska Papa V Perpetua/Ghost fick ynnesten att köra "Bark at the Moon" tillsammans med bland annat Nuno Bettencourt från 90-talsbandet Extreme. Tyvärr är det inget som kvalificerar sig till kvällens orgasmiska aha-upplevelser.
Franska Gojira rockar på i sedvanlig ordning och gör ingen besviken. De framförde exemplariskt bland annat "Stranded" och Black Sabbaths "Under the Sun".
När Pantera tillsammans med Ozzy-gitarristen Zakk Wylde drog igång sitt set hoppade skådespelaren Jason Momoa ("Aqua Man"), som också var värd för evenemanget, ner i publiken och drog igång en så kallad mosh pit.
Guns N' Roses, som i all hast slängde sig på ett privatplan till Birmingham efter fredagens konsert i Stockholm, framförde "Sabbath Bloody Sabbath". Det var helt okej och Axl lade otvivelaktigt all sin kraft på att göra Ozzy rättvisa, i den mån han var kapabel. När bandet sedan retirerade till sina egna låtar så var röstresurserna praktiskt taget slut.
Medan Guns N' Roses skapade musikhistoria under hyllningskonserten till Freddie Mercury 1992 med "Knocking on Heaven's Door", är det dessvärre inget som upprepas här.
I stället är det andra rockrojaliteter som går till historien denna gång.
Jag måste bara nämna Steven Tyler från Aerosmith som överraskade och skapade några oförglömliga minuter med Led Zeppelins "Whole Lotta Love". Att se Tyler i en sådan god form är inget annat än överlycka.
Tom Morello från Rage Against the Machine, Ronnie Wood från Rolling Stones och Nuno Bettencourt från Extreme var några av storheterna i den tillfälliga supergruppen som drog hem en av kvällens bästa leveranser. Vilket övermagiskt ögonblick som skapades där och då genom hela repertoaren!
När man ska försöka sammanfatta en sådan tio timmar historisk musikfest, som i stort sett levererade nonstop, blir det förstås minnesvärda akter som får stryka på foten.
Vi har ju också Mastodon, Slayer, Tool... och fler oförglömliga interaktioner mellan olika grupper som knöts samman kvällen till ära. Behövs ens ord för det? Bara namnen sammanfattar ett ofrånkomligt resultat.
Men vi måste gå vidare till kvällens absoluta höjdpunkt. Vid midnatt, svensk tid i streamingland, reste sig så Ozzy i egen hög person till de mäktiga tonerna av Carl Orffs "Carmina Burana", så passande i sammanhanget.
– Let the madness begin, deklarerade Ozzy när han intog scenen.
– Låt galenskaperna börja, översatt till svenska.
Han sitter stadigt på sin rättmätiga tron och framförde skarpt låt efter låt, trotsade sin Parkinson-diagnos, som att den aldrig hänt.
När hans "Mama, I'm Coming Home" fyller arenan är inte ett öga torrt. Inte heller Ozzy själv lämnas oberörd. Man frågar sig samtidigt hur det är möjligt att han kan leverera den låten utan att själv bli känslomässigt överväldigad och knockad av sammanhanget.
När Black Sabbath går på scenen för att avrunda hela den musikmagiska kvällen, basunerar Ozzy ut:
– You gotta go fucking crazy for me!
– Are you ready?
Black Sabbath – Ozzy Osbourne, Tony Iommi, Terence "Geezer" Butler och Bill Ward – kör "War Pigs", "N.I.B" och "Iron Man" för den allra sista gången. Bara det lägger sitt tyngdtäcke över den ångesten. Publiken stämmer in i allsången, som nu kapar arenan.
Klassiska "Paranoid" får förstås rama in och mjölka ur det sista av kvällen, en låt som de 40 år tidigare även framförde på Live Aid-galan 1985.
– Ert stöd genom åren har gett oss möjligheten att leva den livstil som vi har gjort. Tack från djupet av mitt hjärta. Jag älskar er. Vi älskar er, säger Ozzy till publiken innan han påannonserar låten.
När det hela slutligen är över fylls arenan av jubel, konfetti och rökpelare. En till synes utmattad men rörd folkhjälte lyfter armarna en sista gång för att anamma applåderna och publikens kärlek.
Stora fyrverkeri-fanfarer stiger över arenan, lyser upp Birminghams nu nattsvarta himmel och vidare ut i streamingen över världen.
Sedan blir det tyst. Bitterljuvt.
Man får nu möjlighet att smälta alla intryck och vad det var man egentligen just upplevt. Och komma till acceptans att det nu är över för alltid.
Men det vi fick vara med om i Birmingham – om det så var på plats eller framför streamingen i hemmet från Sverige – var inget annat än historiskt.
Tack, Ozzy.
"We'll always have Birmingham".
LÄS MER: RECENSION: Guns N' Roses sparade sig för Ozzy – "Det är vad det är"
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
