Prenumerera
USAs president Donald Trump presenterade nyligen hundra procentiga tullar, denna gång mot Hollywood och i synnerhet den utländska filmindustrin. Tullarna som riktas mot utländskt producerade filmer syftar till att öka filmproduktionen i USA enligt presidenten själv.
De nya tullarna har bland annat fått SVT:s före detta vd Eva Hamilton, som just nu är ordförande i branschorganisationen Film- och tv-producenterna, att reagera. Även Filminstitutets vd Anna Croneman reagerar på tullarna då hon menar att filmindustrin är beroende av globalt samarbete.
Journalisten och debattören Per Gudmundsson menar däremot att Trumps tullar delar mer likheter med den svenska filmindustrin. I en artikel i Fokus kritiserar han därför Hamilton och Cronemans uttalanden om en politik som deras egna bransch redan bedriver.
– Vad ingen verkar låtsas om är att svensk filmpolitik bygger i grunden på exakt samma tankemodell, nämligen att utländska produkter ska betala, säger Per Gudmundsson till Riks.
Den svenska filmpolitiken brukar tillskrivas Harry Schein som bland annat grundade Svenska Filminstitutet i början av 1960-talet. För att kunna få in pengar, som sedermera skulle gå till svensk kvalitetsfilm, infördes en avgift på biobesök. I praktiken innebar det att svensk film också beskattades men de stora intäkterna kom från amerikansk film.
– Skatter har ju effekten att minska konsumtionen, så folk gick ju antagligen mindre på bio. Man kan anta att politiken och bioavgiften snabbade på biografdöden. Men jag tror inte det går att bevisa så enkelt, säger Per Gudmundsson.
Enligt Gudmundsson tror många svenskar att det är själva filmpolitiken som legat till grund för många svenska nationellt erkända filmer. Men han menar att den svenska politiken inte haft med det att göra. Tvärtom menar Gudmundsson att svensk film har historiskt sett varit bra, då det funnits duktiga svenska filmarbetare.
– Svensk film har haft internationell toppklass sedan 1910-talet. Innan filmpolitiken hade vi haft två guldåldrar. En på stumfilmstiden med Victor Sjöström och Mauritz Stiller och så en på 1950-talet då Ingmar Bergman slår igenom på riktigt.
Det svenska tevemonopolet kan också ha varit en bidragande faktor till att det blev färre filmproduktioner med tiden enligt Gudmundsson. När filmbolagen började krisa hade en naturlig väg varit att i stället börja med kommersiell teveproduktion menar Gudmundsson. Något som inte riktigt startade i Sverige innan 1990-talet.
I stället för att föreslå förändringar som han tror skulle hjälpa den nuvarande filmindustrin, menar Gudmundsson att vi i stället ska lära oss av den. Han menar att det är viktigt att vi inte introducerar liknande politik på andra kulturområden.
– Jag brukar tänka att det värsta som kan hända är om vi exempelvis skulle starta ett svenskt teve-spelsinstitut och svensk teve-spelsbeskattning. För i själva verket har vi en blomstrande spelindustri som gör världssuccé. På samma sätt tror jag att teve och film hade klarat sig bättre på kommersiell grund.
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
