Prenumerera
Den 22-årige förövaren, som på juldagen i Boden mördade en kvinna och skadade hennes två döttrar, hade nyligen tvångsvårdats inom psykiatrin – och släppts.
Markus Heilig, en av Sveriges främsta professorer inom psykiatri, riktar nu skarp kritik mot den psykiatriska vården och hur den under längre tid förändrats till det sämre.
– Jag måste säga att det är otroligt tragiskt när en person som den här kvinnan i Boden, som jag förstår inte hade något samband med gärningsmannen, blir utsatt på det här sättet, säger han till Riks.
Den 22-årige gärningsmannen hade en lång historik gällande psykisk ohälsa. Bara dagar innan dådet tvångsvårdades han inom psykiatrin.
Hans mamma har i en intervju med NSD riktat kritik mot psykvården.
– När det gäller hans psykiska status så har ju hans mamma gått ut och berättat saker och ting om vad hon har upplevt. Jag tänker att det är ganska talande, har P-O Andersson, kriminalkommissarie vid polisen i Luleå, tidigare sagt till Riks.
Svensk psykiatri präglas av systemfel, ideologisk klåfingrighet och brist på långsiktigt ansvar uppger nu Markus Heilig, professor i psykiatri vid Linköpings universitet, till Riks.
– Det här handlar i slutändan om patienterna. Och om ett system som inte längre är byggt för att ta hand om de svårast sjuka, säger han.
Heilig, som varit verksam psykiatriker i över 30 år och är en internationellt framstående beroendeforskare, slår ned på hur psykiatrivården byggts om de senaste decennierna – och vad det resulterat i för både patienter samt omgivningen i stort.
– Helt plötsligt är det nu, förutom patienten själv och dess egna familj, flera andra som drabbas och får sina liv omkullkastade.
Han poängterar dock att det i de allra flesta fall är just patienterna och deras anhöriga som blir lidande – och inte tredje man.
– Om allmänheten drabbades i större utsträckning, och inte bara de här svaga grupperna själva, då hade det kanske blivit annat gehör från politikerna.
– Det är tragiskt. För varje gång systemet brister sviker man de sjuka samtidigt som hela samhället får betala det högsta priset. Helt i onödan.
Enligt Marcus Heilig skiljer sig psykiatrin från övrig sjukvård genom att den i decennier behandlats mer som ett ideologiskt projekt än som ett medicinskt fält.
– Inom psykiatrin har människor med starka åsikter tillåtits styra utvecklingen, istället för att utgå från evidens och vetenskap. Det har varit förödande.
Han pekar på den antipsykiatriska våg som växte fram under slutet av 1960- och början av 1970-talet, där inflytelserika röster ifrågasatte själva existensen av psykisk sjukdom.
I Sverige fick idéerna ett stort genomslag – och tog sig så småningom hela vägen in i beslutsfattandet. Till slut satt personer med ideologiska övertygelser om psykiatri på myndighetsnivå.
– Det blev så till sist att det satt personer på Socialstyrelsen med ideologiska åsikter om ett medicinskt ämne, och det där har oftast inte blivit så bra.
Han säger att psykiatrireformen var kulmen på någon slags ideologiskt driven förändring.
– Sedan finns det såklart väldigt mycket befogad kritik av gamla tiders psykiatriska metoder.
Nedläggningen av de stora psykiatriska institutionerna blev dock, enligt Heilig, snarare en del av begynnelsen för den negativa utveckling vars konsekvenser vi i slutändan får leva med i dag. Han påtalar att det hade varit fullt möjligt att modernisera vården istället för att montera ned den.
– Det gick att utveckla de gamla sjukhusen till något humant och modernt. Men istället fanns en politisk övertygelse om att patienterna skulle bli friska bara man stängde psykiatrin.
Till följd av psykiatrireformen har antalet vårdplatser för kroniskt psykiskt sjuka rasat genom åren. I dag ligger medelvårdtiden inom psykiatrin på omkring fem dygn och två tredjedelar av patienterna som läggs in är där under tvångsvård.
– Vi har skapat ett system där de svårast sjuka koncentreras till vårdmiljöer som inte är byggda för långvarig vård. Det leder till ett ständigt "svängdörrsfenomen”.
Samtidigt uppger Heilig att det är klart en del patienter fått det bättre, som har kommit ut till eget boende och fått någon slags tillvaro med sysselsättning och annat.
– Men för många blev det ju tyvärr inte så.
En central tanke i psykiatrireformen var att kommunerna skulle ta över ansvaret för boende och sysselsättning. Men Markus Heilig anser att detta var både naivt och illa genomfört.
– Kommunerna fick pengar, men inga tydliga krav. Medlen försvann in i stora budgetar utan att öronmärkas till vård och behandling av dem med psykisk ohälsa. Och framför allt så saknar kommunerna den psykiatriska kompetensen.
Resultatet blir ett moment 22, enligt Heilig. När patienter återinsjuknar och problemen blir för svåra för den kommunala omsorgen att hantera så måste de skickas tillbaka till psykiatrin. En psykiatri som inte längre har resurser att ta emot dem.
– Och då blir det så här, man får sitt psykosgenombrott, man åker in med ett vårdintyg, man kanske får tillbaka sin medicin, man får stabiliseras några dagar och sen skrivs man ut igen. Och tyvärr så skrivs man ju oftast ut till ingenting, säger han.
– I bästa fall hamnar man ute på något gruppboende med personal som saknar psykiatriska kunskaper. I värsta fall ensam i en nedgången etta, utan struktur, sysselsättning eller stöd och har absolut ingenting att göra. Så vi behöver tänka om.
Ett annat grundproblem, enligt Heilig, är uppdelningen mellan psykiatri och beroendevård.
– Man har byggt upp systemet i en tro om att beroendeproblematik och psykiatri är två olika saker.
– Men faktum är att hälften av patienter med kroniska psykoser har också ett beroendeproblem.
Och bland beroendepatienter är samsjuklighet extremt vanligt. Ändå behandlas dessa som två separata system.
Heilig deltog själv i den statliga samsjuklighetsutredningen, som slog fast att ansvaret för missbruk och beroende bör flyttas till sjukvården – samt att tvångsvårdslagarna LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) och LVM (lagen om vård och missbrukare) bör slås ihop.
– En patient kan komma in psykotisk till följd av exempelvis amfetamin-intag, och just då uppfylla kriterierna för LPT, säger han och fortsätter:
– Men så fort amfetaminet gått ur kroppen och det värsta ruset avtar så gör man inte det längre. Då har man plötsligt blivit ett LVM-ärende som ska hanteras av socialtjänsten istället. Och så snurrar det ju runt på ett sätt som ingen mår bra av.
– Det är fullständigt ohållbart.
Han säger att utredningen gick tillbaka till regeringen som t o m önskade att få addera förslaget om sammanslagningen av tvångsvårdslagarna som ett tilläggsdirektiv.
Men trots bred politisk enighet och färdiga förslag har ingenting hänt.
– Du kan ju fråga politikerna vad som har hänt, säger han.
– Det är tre år sedan betänkandet lades fram. Än i dag ligger det på hyllan.
Trots sin hårda kritik ser Markus Heilig också ljuspunkter. Framför allt inom behandlingen av narkotikaberoende.
– Där gick man till slut över till evidensbaserade riktlinjer. Och när antalet patienter som fick ta del av den nya behandlingen som forskats fram ökade, sjönk plötsligt dödligheten i snabb takt. Det visar vilken kraft det finns i vetenskapligt grundad vård.
Han menar att samma princip måste gälla hela psykiatrin.
– När forskningen levererar behandling som är tillräckligt bra blir det till slut omöjligt att säga nej, även för politiken.
På frågan om vad som krävs för att stoppa att svårt sjuka människor faller mellan stolarna och då riskerar att skada sig själv eller andra, är Heilig tydlig: Systemet måste byggas om.
– Det är väldigt frestande att säga att vi behöver återskapa någon slags god version av de gamla psykiatriska sjukhusen.
Platser där människor som aldrig blir tillräckligt friska kan leva i stabilitet och värdighet, fortsätter Heilig.
Han vill även påminna om att de gamla institutionerna inte enbart var förvar, utan fungerande miljöer med arbete, rutiner och gemenskap för de inskrivna.
– Jag kommer ihåg när jag jobbade på St. Lars och det var ju inte bara en plats att lagra patienter på. Det fanns bland annat en verkstad, ett stall och en stor park, säger han och fortsätter:
– Det fanns möjlighet att vistas där kontinuerligt under långa tider så man kunde inrätta en stabil och mer gynnsam tillvaro, istället för det här svängdörrsfenomenet som råder nu.
– Alternativet idag är ett liv i isolering – eller återkommande tvångsvård. Det är ovärdigt.
Polisen säger sig ha en klar bild av händelseförloppet i villan under juldagsförmiddagen – då en kvinna i 55-årsåldern mördades och hennes två tonårsflickor skadades.
Gärningsmannen släpptes in i bostaden vid klockan 08.30 och uppehöll sig sedan där i över tre och en halv timme. Han dödade kvinnan och höll sedan en av döttrarna tillfångatagen i timmar. Därefter kom även kvinnans andra dotter hem till huset, som han då skadade svårt. Hon vårdas på sjukhus.
Slutligen lyckades en av döttrarna larma polisen, som på plats sköt verkanseld mot mannen, varvid han avled.
Motivet till dådet är fortsatt oklart. Enligt polisen har den misstänkte gärningsmannen haft kontakt med kvinnan efter att hon lagt ut en annons på en köp- och säljsajt. Någon annan känd koppling mellan mannen och familjen har ännu inte kunnat fastställas.
LÄS MER: Polisen till Riks om våldsdådet i Boden: Var i huset i över tre timmar – "Larmades inifrån"
LÄS MER: Bodenbor om våldsdådet på juldagen: "Overkligt och förskräckligt"
LÄS MER: Kvinna död i våldsattack i Boden - man skjuten av polis
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
