RECENSION: Guns N' Roses sparade sig för Ozzy – "Det är vad det är"

När Guns N' Roses spelade på Strawberry Arena i Stockholm i fredags var det nostalgiska undertoner som främst bar hem det ikoniska rockbandet.

Men även Axl Roses röst bar förvånansvärt bra, kanske med draghjälp av lågt ställda förväntningar.

Att han sparar sig för vad som kommer att bli årtiondets största konsert med Ozzy Osbourne dagen därpå är däremot tydligt – och det kan jag också förlåta. Det återstår bara att se om det räcker till.

En 757:a som gick under namnet "Freedom II" landade på Arlanda i Stockholm på torsdagen. I och med att USA firar "Independence Day" den fjärde juli fick namnet lite extra bäring.

Men även Axl Roses röst hade bäring på konserten. Han har stundtals blivit kölhalad i sociala medier över att han numera hyser en röst som "once was".

Hans röst har på ett mobbigt vis lyfts fram som något som bröstat sin bästa tid, vilket så klart också stämmer. Därför var oron över om hans stämband skulle spela med något som diskuterades bland fansen på plats.

OZZY OSBOURNES SISTA KONSERT

Att bandet också skulle medverka på Ozzy Osbournes sista konsert i Birmingham i England dagen efter är också en varningsflagg.

Kommer de verkligen att ta i för kung och fosterland – ja åtminstone för sitt fosterland dagen till ära – när rösten och kraften måste hålla till vad som kommer att gå till historien som årtiondets största konsert? Och räcka till för att göra Ozzy rättvisa?

Även undertecknad hade alla dessa varningsflaggor i bakhuvudet och kom till acceptansen: "Det blir vad det blir".

WELCOME TO THE JUNGLE

De låga förväntningarna tillsammans med tidigare storartade konsertupplevelser med bandet balanseras på en nykter våg när de första riffen till "Welcome to the Jungle" börjar retas strax efter klockan 20 på fredagskvällen.

När han tar de första tonerna låter det till en början svajigt, och man hinner tänka att kvällen kommer att bli lång. Samtidigt kanske han provar sina resurser innan han vågar ta ut svängarna?

För sedan blir det faktiskt inte fullt så farligt – rösten håller mestadels i de ofta snäva tonutrymmen han väljer att röra sig i. När kraftprovet "Sweet Child O'Mine" hamnar på setlistan så låter det riktigt bra.

SLOPAR "YOU COULD BE MINE"

Ibland tystnar det i micken och det är uppenbart att Axl Rose väljer bort vissa partier, kanske för att spara rösten för Ozzy, kanske för att han vid det här läget vet sina begränsningar.

Det är kanske också av den anledningen "You Could be Mine" lyser med sin frånvaro, till mångas besvikelse. Den kostar helt enkelt mer än vad den smakar.

Ljudet i arenan är ogreppbart stundtals och ibland tänker man att det kanske är till Axl Roses fördel. Är det ljudet eller rösten?, frågar sig många runt mig. Och själv landar man i att det här alltför ofta går att lägga skulden på ljudet.

MER SLENTRIAN

Om man ser till den spelning som bandet storslaget genomförde på samma arena under sin återföreningsturné "Not in this Lifetime" 2017, så går det förstås inte att jämföra med denna insats.

Bandet hade återförenats efter många år och bar på en hunger och en glädje som här kändes mer slentrian. Axls röst var också på en helt annan nivå då. När den konserten närmade sig en femma av fem möjliga så blir fredagens återkomst till arenan ändå en god trea.

Publikkontakten är inte densamma och heller inte den musikaliska interaktionen mellan bandmedlemmarna, vilket är märkbart. De tappar helt enkelt tråden sinsemellan då och då – inte minst under det sedvanliga publikfrieret till "Knocking on Heaven's Door", ett momentum som borde vara så inrallat att det inte skulle kunna spåra ur.

"NOOO, REALLY?"

Axl Rose verkar heller inte ha så mycket att säga till sin publik – en gång påtalar han att de alla njuter av den underbara och soliga dagen, och möter då visst motstånd hos publiken.

– Okej, det här är faktiskt min preferens. Jag bara påpekar det. Och ni bara: "Nooo, really??"

Även om det saknas någon vidare entusiastisk dialog med publiken så räcker det till och bli över med annan gäspvänlig utfyllnad. Bandet öser på med bland annat material från "Chinese Democracy".

TRE TIMMAR

Samtidigt som det underlättar ölpåfyllnader och toalettbesök för vissa så tröttar det också ut andra. För helheten kan upplevelsen möjligen svikta, men gedigna fans är samtidigt glada att de får ta del av bandet under de många timmar de bjuder på.

Farhågorna att det skulle bli en lång kväll infriades med sina tre timmar, men inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt.

Det är vad det är, är en slutsats jag ofta kommer tillbaka till. Axl Rose är 63 år gammal och hans röst har gått många mil över jorden under flera decennier. Det är vad det är.

Och det är trots allt fortfarande rätt bra stundtals i en krävande repertoar. Och de ger oss ändå tre timmar – på gott och ont.

4TH OF JULY MÄRKES INTE

Att det var "4th of July" märktes inte av alls – Axl Rose kostade inte ens på sig en bandana i USA-färger. Vad det beror på att "Independence Day" går förbi obemärkt på scen går bara att spekulera i, men det kanske blir för messigt att röra i dessa tider.

För några politiska undertoner fanns det inte. Det här var en sammankomst för gammal hederlig amerikansk skottsäker rock n' roll och en rosig nostalgi för gedigna rockfans. Helt enkelt vad det kanske ska vara.

Det går heller inte att skriva om nostalgiaspekten utan att lyfta förbandet, som bär minst samma ikon-status som kvällens huvudakt.

FIGHT THE POWER

Kultbandet Public Enemy vred om nyckeln för kvällens nostalgiresa, men var så mycket mer än bara en uppvärmning. Publiken rockades igång av Flavor Flav och Chuck D när genre-hemvister tappat all relevans.

De tog publiken med tillbaka till New Yorks östkustscen på slutet av 1980-talet. Där nådde de stjärnstatus i samma era som det L.A.-baserade Guns N' Roses, som befann sig på andra sidan av plektrumet.

Public Enemys slagfärdiga "Fight the Power", som på dagen firade 36 år sedan den släpptes, fick avsluta konserten.

Den värmde upp rockpubliken några grader mer när Flavor Flav gick ner för att möta den.

"VI ÄR ALLA GUDS BARN"

Innan han gick av scenen höll han ett brandtal där han förespråkade gemenskap, fred och egenansvar och fick med sig publiken.

– Jag är emot rasism. Kom ihåg att det bara finns en ras och det är den mänskliga rasen. Vi är alla Guds barn.

– Du är den bästa vän du har. Du är den enda som du mest kan lita på. Den enda som kommer att ta hand om dig bäst, sa han.

Ett privatplan lyfte strax efter konserten med sikte på Birmingham i England. In i det sista var det oklart hur många i Guns N' Roses som befann sig ombord för att delta i Ozzy Osbournes sista konsert "Back to the beginning" på lördagen.

Flygplanet Freedom II begav sig å sin tur till nästa turnéstopp i Tammerfors i Finland, där Guns N' Roses spelar på måndag.

4th of July var officiellt över för denna gång.

Och när Guns N' Roses påannonserades klockan 22.20 på lördagskvällen i England stod det klart att det var hela bandet som slutit upp i hyllningen till Ozzy.

Det var också där – på Villa Park Stadium i Birmingham –  som Axl Rose hela tiden befunnit sig under konserten i Stockholm. Åtminstone mentalt.

Och jag fattar det. Du är förlåten.

GUNS N' ROSES

Turné: "Because what you want & what you get are two completely different things".

Förband: Public Enemy

Plats: Strawberry Arena, Solna i Stockholm.

Tid: Fredag 4 juli klockan 18.45 - 23.10.

BETYG: 3 AV 5

MEST KÄNSLOSAMT: "November Rain"

SÄMST: Dålig interaktion med publiken. Ljudet.

BÄSTA LÅT: Alltid "Paradise City" - oavsett framförande.

BÄST I BANDET: Basisten Duff McKagan, som spelade i Stockholm i höstas, är numera den mest lysande stjärnan i bandet. Han har obemärkt tagit över piedestalen från Axl Rose och Slash, som tidigare haft besittningsrätt på den, och nu tappat i rang.

EN ANEKDOT: Ett visst hotell i staden var tvungen att fylla på sina tomma lager av Cola-cola Zero inför torsdagen eftersom det är något som amerikanerna föredrar.