Socialdemokraterna anklagar regeringen Kristersson för att politisera förvaltningen.

Det stämmer inte, enligt Timbros Adam Danieli.

I en intervju med Riks säger han att staten växer okontrollerat och att gamla strukturer måste utmanas.

Riks har träffat Adam Danieli, jurist och idéchef på Timbro, för att reda ut en av de mest seglivade myterna i svensk samhällsdebatt: att Ulf Kristerssons regering skulle ha politiserat statsförvaltningen mer än tidigare S‑ledda regeringar.

Enligt Danieli är det tvärtom. Timbros genomgång av 92 myndighetsutnämningar visar att regeringen Kristersson utser färre tidigare politiker än både Stefan Löfven och framför allt Göran Persson.

Persson var under sin tid ”extrem” i att placera partivänner på tunga poster. I dag är det i stället ämbetsmännen som dominerar de tyngsta uppdragen.

Falsk bild lever kvar

Trots detta lever bilden av ökad politisering kvar. Danieli anser att det beror på att svensk förvaltning är systembevarande och konservativ i sin struktur. När regeringen vill korta utredningstider, modernisera utredningsväsendet eller effektivisera styrningen, reagerar kritiker reflexmässigt med att ropa ”grundlagsbrott”.

Men i själva verket handlar det om att ta kontroll över ett maskineri som länge varit vant vid att ingen rör vid dess processer.

Sluten modell för myndighetsutnämningar

Samtidigt pekar Danieli på ett större problem: den svenska modellen för myndighetsutnämningar är helt sluten. Regeringen kan utse vem den vill, utan krav på meriter, referenser eller offentlig prövning. Det har historiskt lett till att politiker som gjort dåliga insatser ändå belönats med tunga poster.

Danieli föreslår att Sverige borde närma sig en amerikansk modell med offentliga utfrågningar och riksdagsmandat för de mest betydelsefulla tjänsterna.

Expanderande stat

Men förvaltningens utmaningar stannar inte vid utnämningsmakten. Danieli beskriver en stat som expanderar kraftigt. Inte främst inom försvaret, polisen eller kriminalvården – där ökningen är motiverad – utan inom myndigheter som ”sväller formlöst” år efter år.

Att bromsa den utvecklingen är enligt honom avgörande för att återfå kontroll över statens kostnader.

SD mer benägna att utmana gamla strukturer

Här sticker Sverigedemokraterna ut. Enligt Danieli är SD mer benägna än borgerligheten att utmana gamla strukturer, eftersom partiet saknar den systemlojalitet som präglat äldre partier. De är mer konfrontativa och mer villiga att förändra.

Det ser han som en sund inställning. Han varnar samtidigt för en vanlig borgerlig fälla: tron att staten kan leverera samma service, eller bättre, till ett lägre pris.

- Effektiv förvaltning är alltid dyr, säger han. Det som går att förändra är statens omfattning, inte dess kostnad per uppdrag.

Annan drivkraft hos de rödgröna

På den rödgröna sidan finns en annan typ av drivkraft. Socialdemokraterna brottas med stigande kostnader och ett åtagande som inte kan växa i samma takt.

Samtidigt vill partiet skapa en mer handlingskraftig stat, där politiken får större utrymme att styra investeringar och projekt. Förslag som en statlig investeringsbank syftar till att ge politiken ett stort utrymme för satsningar som Hybrit och Northvolt – en tydlig återgång till aktiv industripolitik.

Klimatargumentet en murbräcka

Danieli varnar för att klimatargumentet blivit en politisk murbräcka. När borgerliga röster varnar för ineffektiva investeringar eller statliga riskprojekt, svarar vänstern med att ”klimatet inte kan vänta”.

Det öppnar dörren för olönsamma järnvägsbyggen, tekniksatsningar utan marknadsvärde och projekt som aldrig skulle passerat en strikt ekonomisk prövning. Klimatet fungerar som en trumf som neutraliserar invändningar om kostnadseffektivitet.

Risk att Sverige tappar den finanspolitiska disciplinen

Det är här Danieli ser den största risken: att Sverige tappar den finanspolitiska disciplin som byggde vår ekonomiska styrka efter 90‑talskrisen.

- Minnet av krisen har bleknat, och dagens politiska generation har inte samma erfarenhet av vad som händer när staten tappar kontrollen över ekonomin.

Pandemin och klimatprojekten har dessutom normaliserat ett ”spenderarläge” som tidigare hade varit otänkbart.

Frågan är därför större än enskilda reformer: överlever det finanspolitiska ramverket nästa mandatperiod? Danieli är tveksam – och säger att Sverige står inför ett vägval där både höger och vänster omprövar sin syn på statens roll, kostnader och handlingskraft.